Ett 50-tal låtar som hon räknar som färdiga har hon skrivit. Och ungefär lika många är under bearbetning. "Min plan är att spela in ett album med egna låtar. Nu säger jag det högt: Det ska vara gjort senast till nästa sommar!"
Men trots att Lena Dahlström varit en del av Eskilstunas musikscen sedan tidigt 80-tal ser hon nästan förskräckt ut när jag påstår att hon utstrålar självklar auktoritet vid mikrofonerna, ja, att hon är en riktig förebild som stått pall bland alla coola gitarrsnubbar år ut och år in.
– Ja, dom säger att jag ser kaxig ut när jag sjunger. Men jag ser nog mer självsäker ut än vad jag verkligen är. Och jag har aldrig gillat att kallprata på scenen.
I sommar har hon toppat Sörmlandslistan tillsammans med Andreas Carlsson med "Sound of a Waterfall". Andreas skickade ett meddelande på Messenger och frågade om hon kunde göra en text till hans musik.
– Det lät som ett roligt projekt. Jag skrev en text och sedan spelade vi in den tillsammans - bakom ett skynke i replokalen.
Hon säger det inte rakt ut men så småningom framgår det att hon ofta blivit tillfrågad om hon kan tänka sig att kliva in som sångerska i det ena bandet efter det andra.
Hur hamnade du i Mike Beat and His Hopeless Strummers?
– Micke Byström, som jag inte kände alls, ringde och frågade om jag kunde komma ner och sjunga på Norr. Det tog ett tag innan jag åkte dit och han fick väl tjata en del. Det var nytt och lite läskigt för mig med den påtagliga närheten till publiken, men det var såklart en ära och det ÄR en ynnest att få spela med så många fina musiker.
Att stå på scen med tusentals i publiken är inga problem, med en liten publik är det annorlunda. Det blir det mer personligt och privat. Men mysigt.
Berätta hur det började.
– Med en musicerande pappa - dragspel och gitarr - så var det alltid musik hemma. Jag skrev min första låt när jag var fyra, pappa kompade och spelade in den på rullbandaren som gick varm hemma. Även mamma sjöng. När jag var elva skrev jag en vals på dragspel som kom med på en av pappas skivor - ”Frastavalsen”. Jag var med i skolkören och jag sjöng på Kvällskvitter och talangjakter. Grottade ner mig i min mosters och hennes killes skivsamling och lyssnade på allt. Där hittade jag Beatles som kom att betyda mycket. Och jag började traggla ackord på gitarr.
Och så ville dansbandet Avans ha en sångerska?
– Jag var inte mer än 14-15 när jag fick frågan om att provsjunga. Jag var jätteblyg i början och vågade jag knappt hålla i micken. Men jag fick scenvana och dessutom tvingades jag lära mig spela barréackord på gitarren.
Sedan gjorde du uppror?
– Ja, jag blev lite rebellisk, kom till fotograferingen i Lovikkavantar och fransjacka istället för snickarbyxor och rosa puffärmar. Ville vidare, så de tröttnade nog på mig. Jag var väl 18, typ, när jag fick frågan om jag ville börja sjunga i Treasure som spelade tung hårdrock med Black Sabbath-stuk istället. Så småningom blev det även jazz. Det var Roffe Boström och Janne Elvi medskyldiga till.
Du jobbade också?
– Jag var 16 när jag började på Forslid & co. Det var ett monotont industrijobb. Nästan alla tjejer där fick arbetsskador, jag också. Men det fick mig att tänka igenom mitt liv. Och jag insåg att jag ville jobba med något mer meningsfullt. Så jag läste in gymnasiet och började plugga till fritidspedagog vid 26. Undan för undan fortsatte jag att studera och numera är jag grundskollärare.
Du har eget band också.
– Lena Dahlström Band, bildat runt 1998 har existerat i lite olika variationer. Men jag är ingen särskilt drivande bandledare. Ibland säger musikerna: "Nu får du ta fram piskan". Några demos har det blivit.
Hur många egna låtar har du gjort?
– Ett 50-tal som jag räknar som färdiga. Och ungefär lika många under bearbetning. Min plan sen länge är att gå in i studion och spela in ett album med egna låtar. Nu säger jag det högt: Det ska vara gjort senast till nästa sommar. Så nu måste det bli av!
I västkustrockande Avalon spelade vi iallafall in en singel - "Dangerous feeling" som det inte blev så mycket med. Men den är tydligen eftertraktad av samlare nu...
Hur gör du ?
– När jag får en idé sjunger jag in melodislingan i mobilen. Sedan sätter jag mig ned med gitarren och fortsätter jobba med låten när jag har tid och är ensam.
Vad handlar låtarna om?
– Ofta funkar skrivandet som en sorts terapi, ett sätt att gå igenom sådant som hänt. Texten är jätteviktig för mig, även om jag skriver mindre djupa låtar ibland.
Du är oftast ensam kvinna på scenen. Hur är det?
– Jag tänker inte på det, för så har det nästan alltid varit. När vi alla var yngre fanns det väl en rätt hård jargong hos vissa. Man fick lära sig att tåla en del. Ibland fanns det diktatorer som redan bestämt allt, hur man skulle röra sig på scenen och så. Nu är det andra tider och vi har blivit äldre och ödmjukare, även om humorn alltid finns där.
Vad är du mest stolt över?
Min dotter Ida, en omtänksam och modig tjej.
Om du fick resa i tiden?
– Till Woodstock 1969. Den tidens musik var fantastisk, det är därifrån inspirationen kommer bland annat. Jag har varit på Roskilde några gånger och det var kul - men Woodstock...
Om du fick ändra något hos dig?
– Bli lite mer beslutsam.
Någon okänd talang?
– Talang vet jag inte, men jag målar ganska mycket. Det är ett bra sätt att bearbeta och få ur sig frustration.
"Att måla är ett bra sätt att bearbeta och få ur sig frustration."
En egenskap du högaktar?
– Människor som inte gör sig till. Är sig själva helt enkelt.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
Min farfar, Erik Arvid Teofron Dahlström.
Vem var farfar?
– Han dog exakt på dagen tio år innan jag föddes, så jag hann aldrig lära känna honom. Han var med i IFK Eskilstuna och vann SM-guld 1921. Jag tror vi hade trivts ihop. Han verkar ha varit lugn, klok och lite underfundig man som säkert kunnat ge mig goda råd i livet. Enligt ett medium så finns han med mig.
Din största utmaning i livet
– Just nu, mitt jobb som lärare och mina nya ettor. De är väldigt kul, men ett stort ansvar. Med mer och mer måste-göra vid datorn blir det mindre och mindre av den viktiga och roliga planeringen.
Ditt allra sämsta köp?
– En korvvagn som jag tänkte ”pimpa” i 50-tals stil. Ett riktigt impulsköp som jag aldrig kommit mig för att använda, jo en gång.
Om du fick ändra en sak med dig själv
– Lära mig säga nej lite oftare.
Något du ångrar?
– Förutom korvvagnen en hel del. Men jag är ganska bra på att tänka "nu jävlar måste jag rycka upp mig" - och så gör jag en omstart.
Något du är extra nöjd med?
– Att jag har tagit mig dit jag är i dag på olika kringel- och krokvägar.