Först som sist: Klämman i Fridal är en osannolik plats på jorden. Längre bort från arenaspelningar och ståtliga konserthus går inte att komma. Ändå står de allra största musikerna varje sommar nästan som på kö för att få kliva upp till golvuret och rokokosoffan som trängs med ståfelan och en gammal byrå på scenen. Bara att hitta hit bland Mellösabygdens gröna kullar är ett litet projekt i sig. Utan GPS är det snudd på ogörligt att pricka in den lilla grusväg som tar slut där musiken börjar. I onsdags fanns det de som kom fel ändå och plöjde rakt genom skogen trots påbjudet förbud mot fordonstrafik. Men väl framme var målet resan värd...
För när en av Sveriges absolut bästa gitarrister slår sig ihop med en lika briljant munspelare är den förvirrade känslan av att fullkomligt ha kört bort sig i spenaten snabbt som bortblåst.
Emil Ernemo och Filip Jers börjar med en blues, fortsätter med en till, av det tågtuffande slaget, och snart är det inte längre bland Mellösas mjölkkor vi befinner oss utan långt ute på den amerikanska prärien. Kvällen fortsätter med sånt vi inte visste vi kände igen, egensinniga tolkningar av allt från "Jag är en liten gåsapåg från Skåne" till "House of the rising sun" - över slängpolskor och den gamla engelska dängan från 1876 som en gång översatts till svenska av Stikkan Andersson för Hootenanny Singers räkning.
Däremellan berättas småroliga gitarr- och munspelssägner om bland annat det riskabla i att både spela trynorgel och bära mustasch. En konst som Filip Jers tränat sig i att behärska via råd från belgiske mästaren Toots Thielemans. Och Emil Erneman lär ut hur man lyckas få en ynka ensam akustisk gitarr att låta som en hel orkester.
Sammantaget blir det en helkväll av det lyxigare slaget. I kväll letar sig Mikael Rickfors fram till Klämman och på söndag är det Carl-Einar Häckners tur.