På lördag kväll kan hågade rockentusiaster höra och se honom på restaurang Mozzarellas estrad då han släpper sitt andra album ”I’d Much Rather Be with the Noise”.
Numera bor Henrik Aspeborg i Stockholm sedan ett tjugotal år tillbaka, arbetar på Stockholms universitet med något helt annat än rockmusik, som forskningssekreterare. Han är både docent i kolhydratsbioteknologi och rockmusiker.
– Rockmusiken ger avkoppling, är en ventil för känslor och ett utlopp för kreativitet, säger Henrik Aspeborg.
Då albumsläpp vankas återvänder han nu till barndomsstaden Flen och lirar garagerock med några andra Flenskillar.
Normalt är Henrik Aspeborgs Råttanson ett enmansband, men live förvandlas det till en trio där också Anders Björnlund, på trummor och Alex Petrini Månsson, på bas, finns med. Björnlund har sina rötter i Flen och har spelat i band som The HiJackers och The Turpentines och Petrini Månsson bor där fortfarande och spelar i det hyllade bandet The Why Oh Why’s.
Det mycket svenska och lite plojiga namnet Råttanson är annars inget man direkt associerar till den skramliga garagerockscenen med grupper som The Nomads och Wilmer X.
– Råttanson var min låtsaskompis när jag var liten, säger Henrik Aspeborg. Figuren uppfanns under en svettig match innehockey och sedan var Råttanson bäst i alla sporter under några år. Mina bröder och deras kompisar började kalla mig det, så när mitt första band skulle spela och vi inte hade något namn blev det helt enkelt Råttansons.
30 år senare behövde Aspeborg ett unikt namn för sitt soloprojekt. Tanken var att spela rock med svenska texter, men så blev det nu inte. Alla låtar är på engelska.
– Det kanske inte är det smartaste namnet om man vill bli spelad utanför Sverige, men det går faktiskt över förväntan. Möjligen låter det lite exotiskt. Jag fick nyligen skicka över en inspelning av hur Råttanson ska uttalas till en amerikansk radiostation. Jag har insett att det finns oändligt många varianter på hur engelsktalande uttalar Råttanson.
Att ha en karriär som forskare och en som musiker är inget som Henrik Aspeborg tycker är märkligt.
– Jag gillar både naturvetenskap och garagerock och då vill jag hålla på med det. Nu är den här kombinationen inte helt unik utan Bo Åkerström i Torsson är minsann professor i medicinsk kemi och även Woodie Hermanson i Sonic Surf City är framstående forskare, säger Aspeborg.
Hans musicerande har sitt ursprung i 90-talets svenska musikboom. 1991 lämnade Henrik Aspeborg Flen för studier i Uppsala. Där började han lira i ett band.
– Bandet hette först The Rawhides men bytte namn till Fanscene och gav ut en femspårs-CD 1997 mitt under den brinnande indiepopvågen.
Efter att ha doktorerat på KTH och sett barnen växa upp valde han att börja spela musik igen 2013 under namnet Råttanson. Två album har det blivit nu.
Kopplingen till Flen finns fortfarande, men förefaller sporadisk. Aspeborgs pappa bor kvar men knappt några kompisar, berättar han.
– Man har väl ett slags hatkärlek till staden, säger han.
På sin nya platta har han försökt beskriva denna märkliga känsla i låten ”Hometown Out-Of-Towner”. Den som besöker restaurang Mozzarella på lördag kanske får höra hur detta låter.