Dansbandsmusiken har kanske aldrig frodats i kulturens finrum, men ingen har väl kunnat värja sig mot megahits som "Gråt inga tårar" och "De sista ljuva åren". 

Just dessa ikoniska dansbandslåtar är något som publiken kan förvänta sig att få höra när turnén Svensktoppskalaset tar plats på scener runt om i Sverige. Både Thorleif Torstensson, sångare, saxofonist och gitarrist i Thorleifs och Christina Lindberg, som sjöng långköraren "De sista ljuva åren" tillsammans med bandet Lasse Stefanz, medverkar i föreställningen. Det gör även Lasse Sigfridsson (själva Lasse i Lasse Stefanz) samt Agneta Olsson och Peter Grundström.

Artisterna kommer inte bara att sjunga en massa välkända låtar till kompet från ett stort band. De kommer även att berätta historierna bakom dem. 

En som har massor att förtälja är Thorleif Torstensson som turnerade i 50 år med sitt band Thorleifs och har levererat flera odödliga låtar i dansbandsgenren. 

När han startade bandet i sitt pojkrum i Småland år 1962 hade han förstås ingen aning om vart det skulle leda. 

– Vi tänkte att vi spelar väl i några år, men tiden bara rasade i väg, säger Thorleif Torstensson.

Det var inte heller självklart att han skulle sjunga leadsång i Thorleifs. Från början var det mer kollektivt, alla fick sjunga. Thorleifs röst visade sig ha mest karaktär, vilket vann i längden. Fördelen med att alla hade sjungit blev att bandet blev bra på stämsång. 

50 år med dansbandsliv har inneburit hårt slit.

– Det är dubbelt så mycket arbete som ett vanligt jobb. Man ska lasta, köra 30 mil, lasta ur, spela, lasta i och köra... Man kan inte ha ett socialt liv.

Samtidigt har han fått uppleva otroligt mycket  - inte minst kärlek från publiken. Som till exempel när Thorleifs tog avsked av sin publik under dansbandsveckan Malung år 2012 och golvet var knökfullt av Thorleifs-fans som grät. 

Under det halvsekel som Thorleifs var aktivt som band upplevde genren uppgångar, nedgångar och omvälvningar. Under 1970-talet var Thorleifs med och gjorde dans och dansband till ett brett och ungdomligt populärkulturellt fenomen och en kommersiell motvikt till musikrörelsen.

– Folk lyssnade på 10-i-topp på lördagarna men däremellan var det svårt att få tillgång till låtarna. Vi bestämde att gick det upp en låt på listan på lördagen så skulle vi spela den till dans nästa helg, berättar Thorleif Torstensson. 

Men 1970-talets dansband gjorde inte bara covers på topplistelåtar och uppträdde i färgstarka skjortor med gigantiska kragsnibbar, utan hamnade även på listorna med egna låtar. Thorleifs tog sig bland annat an sången "Gråt inga tårar", och gav ut den på singel år 1974. Den blev en stor framgång på Svensktoppen kom ett kvartssekel senare att röstas fram av P4:s lyssnare som 1900-talets största dansbandslåt. 

I backspegeln kan Thorleif Torstensson se att dansbandskulturen med sina tydliga uppförandekoder har varit bra på sätt som man kanske inte tänker på. Ett exempel är "damernas" - de tre danser som varje kväll som är vikta för kvinnor att bjuda upp. Dessutom finns det "damernas tjuv".

– Det var en av få gånger som kvinnorna hade ett socialt övertag över männen.

Det gällde för killarna att inte vara för berusade eller påflugna om de vill bli uppbjudna. 

– Det har varit fostrande för oss män, säger Thorleif Torstensson. 

Senare på 70-talet höll de svenska dansbanden på att gräva sin egen grav, berättar Thorleif Thorstensson. Spaden heter diskomusik och ledde bort från kärnan i kulturen - styrdansen.

– Det höll på att ta en ände med förskräckelse. Vi sa "Herregud, vad håller vi på med? Det här passar inte oss!".

Tio år senare kom de svenska dansbandens absoluta storhetsperiod. 

– 1990-talet blev vårt största decennium, berättar Thorleif Thorstensson. 

Men 2012 blev det alltså dags för bandet Thorleifs att tacka för sig och Thorleif himself saknar inte turnélivet. Att medverka i turnén Svensktoppskalaset med sina tidigare dansbandskolleger har dock inneburit en nytändning. 

– Jag skulle ju kunna fylla hela programmet själv, men upplägget är lite som Diggiloo, vi är alla med på scenen hela tiden. 

Att spela för en sittande publik är en ny upplevelse. 

– Det är folk som älskar musiken, och de kan kanske inte dansa längre. Nu kan de få mer kött på benen. Folk står i bänkraderna och viftar med sina mobiler och sjunger med. Jag har aldrig varit med om något roligare!

Dessutom gillar han bandet.

– Bandet består av riktigt grymma musiker, jag bara älskar steel-gitarristen Tommy Andersson!