Sophie Hanson har en bakgrund inom grafisk formgivning, foto och video. Tillsammans med sin sambo Richard Alex gör hon alla delar av sin musikproduktion själv – från sång till fotografi och social media management.
Låten togs emot som för alkoholromantiserande av svenska radiostationer och fick inte alls lika mycket speltid som hon hoppats. I England och USA har den däremot landat i god jord, och när tidningen träffar Sophie Hanson, 31, en solig eftermiddag i oktober har hon precis nåtts av nyheten att hon ombetts uppträda live under vinterns British Country Music Association-gala (BCMA) i London. Där är låten nominerad till "International song of the year," och Sophie Hansons namn står bredvid riktiga tungviktare inom samma kategori som Miranda Lambert och Taylor Swift.
– Jag kan ärligt säga att den låten faktiskt var väldigt stor för mig, just för att jag gick utanför min comfort zone när jag och min sambo skrev den. Men i Sverige togs den inte emot som jag hade hoppats. Jag fick lite revansch nu med nomineringen, de kändes som en skön liten extra "push" i rätt riktning och det behövdes, säger Sophie Hanson. Hon berättar att mottagandet i England och USA varit över all förväntan.
Hur kändes det att nomineras?
– Jag var inte riktigt beredd på det, skrattar Sophie Hanson.
– Det är ju min dröm att få vara just där, där det händer. Det här var en jättemilstolpe i mitt liv.
Sophie Hanson spelade nyligen på Tiveden Americanafestival, och beskriver det som fantastiskt. "De fick dit jättehärliga artister från all over, och fick ut folk att lyssna på livemusik mitt i ingenstans!"
Sophie Hanson har redan fått smaka på framgång utomlands i städer som Los Angeles och Nashville, där hon fått träffa likasinnade som delar kärleken för hennes musikgenre. Att vara countryartist i Sverige, däremot, beskriver hon som något av en utmaning.
Många tänker på genren som dansbandsmusik, och Sophie Hanson menar att det är synd då just hennes musik egentligen är för bred för att passa in i något enskilt fack. Hon nämner både Johnny Cash, Aretha Franklin och Led Zeppelin som inspirationskällor, och det hörs i hennes musik.
– Jag tror att mitt största problem under alla år har varit att folk inte kunnat sätta mig i ett fack, medan jag själv tycker att just det kanske alltid varit min grej, säger hon.
Idag spelas mycket "gangster-rap" på radion och amerikanska artister som Chris Stapleton får sjunga hur mycket de vill om att självmedicinera med whiskey. Sophie Hansons låt "pour me up a drink," däremot, menar hon sågs som för alkoholromantiserande för att få så mycket speltid i radio som hon hoppats.
Hur skulle du själv beskriva din musik?
– Ett ord som jag själv alltid lagt till är "melankolisk." Det här kanske blir världens längsta genre, men jag skulle nog säga pop-rock-country med en melankolisk twist, skrattar hon.
Under pandemin har hon tvingats sakna sitt yrke, och fått bekräftat för sig själv vilken del av musikindustrin det är hon tycker mest om: att framträda inför publik på scenen.
– Även om jag tycker om att producera musik så är jag idag säker på att jag vill fortsätta göra min egen grej som liveartist. Det är ett beslut som jag fajtats hårt med, jag hade en enorm scenskräck när jag var yngre. De senaste åren har jag känt att stå på scenen är det roligaste som finns, och jag är jättestolt varje gång jag gör det, men det är en utmaning.
Hon är idag nöjd med att bo och arbeta med sin sambo i deras studio i Mälarbaden, men det märks att all tid hon spenderat utomlands givit henne mersmak på den stora världen.
– Mitt budskap är att det finns en större värld där ute och massor av människor som gillar massor av musik. Jag vill vara där det händer, jag kommer alltid att älska Sverige som mitt hemland men det har aldrig riktigt gett mig den kärlek som jag fått på andra platser. Det har sårat, men också gett mig väldigt mycket. Att resa gör att man samlar på sig historier och livserfarenheter att sjunga om, och ju äldre jag blir desto bättre historier får jag.