Tre Sjögrenromanser, Wolfs utsökt delikata "Michelangelolieder" samt Brahms vokala finalverk, "Vier ernste Gesänge" visade upp en udda, begåvad och mycket fascinerande bassång.
Gusténs imposant och kraftfulla timbre färgade Sjörgrens sånger med en härlig lyster, där mellan-och höjdregistret klingade otvunget och allra bäst.
Wolfs senromantiska, partivis våldsamt dramatiska klangväv tolkades lika förnämligt som suggestivt med en fin känsla för form och balans.
Wolf är en idag sällan hörd tonsättare i vårt land, kanske bjuder hans musik på ett våldsamt temperament och ett färgrikt glimrande tonspråk vi svenskar är ovana vid. Får man uppleva sånger på det sätt som Gustén presenterade, då är det enbart en stor aha-upplevelse att ta till sig Wolfs musik.
Möjligen blev konsertens clou Brahms "Vier ernste Gesänge", där Gusténs storslagna stämma satt som gjuten till musikens sorgmarschklanger, sångernas själsliga ensamhet, livsbittra framtoning men också intima försonande. Kanske är just dessa sånger,skrivna i Brahms egen dödsskugga,ett av 1800-talets storverk i sin genre.
Pianisten Elisabeth Boström medverkade som en charmant och ytterst lyhörd pianist, som dessutom bjöd på Debussys "Clair de lune" och Schuberts tidlöst vackert briljanta Ass-durimpromtu op. 90.
Chosefritt, flyhänt briljant och med utsökt temperaments-krydda gavs detta guldram till hennes delikata klaverspel.