"Katrineholmsrevyn backar framåt" trycker in publiken i DeLorean-bilen från "Tillbaka till framtiden", rivstartar i 80-talets grälla färgskalor och bjuder på en hisnande resa genom tre decennier av kolsvart satir, flabbiga sketcher, gedigna sångnummer och svängiga dansnummer, snygga kostymer och stilfull scenografi.
Föreställningens titel är smått genialisk, för samtidigt som den i mångt och mycket blickar tillbaka genom gamla favoritnummer har den med nya, knivskarpa inslag ett ben i framtiden.
Varför är Katrineholmsrevyn så mycket mer? Helt enkelt för att det är svårt att tänka sig en jämförbar föreställning som både kan framkalla tårar av skratt och tårar av rörelse och vemod. Att det ljusa och det mörka går hand i hand behärskar revygänget till fulländning.
Den som framför allt får oss att skratta är Lena Sirrewius. Ständigt denna Sirrewius, som borde få medalj i kärringskap. I foträta skor, kjollinning till armhålorna och en hållning som inte tillåter tjafs framkallar hon gapskratt när hon som förvirrad assistent till en operadiva (Cissie Brunosson) får 230 volt genom kroppen. I andra änden av tårskalan finns dansarna med koreografen Cia Ronach i spetsen, som gör det gripande numret "Flykt". Den dunkande musiken är allt snabbare hjärtslag från föräldrar som har förlorat sina barn i kriget.
Däremellan finns ett pärlband av bra nummer, som kommer utan en död sekund mellan scenbytena. "Urban Holmberg", Niklas Johanssons SM-segrande sång om den där kompisen som alltid lyckas lite bättre i livet än du, är galet rolig med hela ensemblen på scenen i vild dans. Arne Eklöf sjunger "Stad i ljus" så att kristallkronorna i Tallåsaulan skulle klirra om det fanns några, Marin Dishley är en superstjärna i Carola-dängan "Framtidstro", Cia Ronach är strålande sångsolist i nyskrivna "Ett par skor" där partykänslan byts till eftertanke, Pontus Kinnander gör en herrans fin insats i monologen "Hej, det är Gud" och superproffset Micke Mårtensson levererar skön sång och komisk tajming. Sånginsatserna är över huvud taget mycket gedigna. Det låter görbra, helt enkelt, om både sången och orkestern.
Finns det några minus med "Katrineholmsrevyn backar framåt"? De färska nyhetstelegrammen i "Breaking news" har i delar inte fått en tillräckligt humoristisk udd. De lokala makthavarna slipper alltför lindrigt undan i föreställningen, antagligen för att politisk satir sällan funkar med några år på nacken. Och numret Pokémon Go, hur väl framfört det än är med Therese Fasth i spetsen, känns konstigt nog daterat trots att Pokémonjägartrenden kom så sent som i somras.
I övrigt imponerar Katrineholmsrevyn 2017 storligen. Är den det bästa som revyn har gjort? Bara den som har varit med i 30 år kan ha en åsikt. Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det är just så.