Det går inte att komma ifrån att en konsert med Gyllene Tider är något speciellt. Kanske särskilt för alla oss som växte upp med album som ”Gyllene Tider”, Moderna Tider” och ”Puls” som soundtrack till våra tonårsförälskelser, sommarpartyn och ensamma timmar på kammaren då vi begrät spruckna kärleksrelationer eller kompisars svek.
Per Gessles blyga utstrålning, spröda sångröst och förmåga att sätta ord på känslorna, de starka refrängerna och stabila kompet, de musikaliska referenserna genomsyrade av god smak – Gyllene Tider gick hem i alla läger, och var sin tids Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller Kent.
1985, efter sex år i rampljuset, splittrades Gyllene Tider, och har efter det återförenats tre gånger. Det har resulterat i ny musik och gigantiska turnéer. Den senaste ”Dags att tänka på refrängen” avslutades inför storpublik på Sundbyholms slott i lördags.
Och det är bara att konstatera att Gyllene Tider behåller greppet om våra hjärtan och kan leverera en makalös hitkavalkad, trots att bandets diskografi i stort sett utgörs av sex album och två EP-skivor på 35 år, och dess medlemmar numera är fem farbröder som alla passerat 50 och till vardags lever mycket tillbakadraget.
Gyllene Tiders musik har skapat sitt eget universum där evig sommar råder och den pirriga känslan av ungdomlig förälskelse aldrig går över i grå vardag.
Men inte nog med det. Gyllene Tider som band anno 2013 bibringar också ett glädjande budskap till alla som befinner sig i medelåldern: man kan fortfarande ha roligt med sina gamla kompisar och fortsätta skapa nytt. Gyllene Tider har ju faktiskt levererat flera av sina bästa låtar efter det att bandet splittrades och har kanske aldrig varit bättre live än nu. Hela Gyllene Tider utstrålar glädje och Per Gessle bjuder på sig själv, samtidigt som han ger stort utrymme åt de andra i bandet.
Konserten i Sundbyholm inleddes med låten ”Man blir yr” från senaste albumet ”Dags att tänka på refrängen” och avslutades nästan två timmar senare med ”När alla vännerna gått hem” från ”Moderna Tider”.
Däremellan har publiken hängt med på en tidsresa till sin egen ungdoms sommarnätter via en genomarbetad spelordning där upptempolåtar varvades med ballader och gammalt med nyare material på ett sätt att konserten aldrig gick i stå, men tillät andningspauser.
Även om vissa av Gyllene Tiders låtar är totalt utslitna och sönderspelade kändes konserten faktisk riktig fräsch.