Familjen Bernadotte har firat 200 år som Sveriges regentfamilj. Kungen har firat 40 år på tronen. Kungabarnen har bjudit in till förlovningar, bröllop, pressträffar på BB och dop, och antalet kungligheter har dubblerats på mindre än ett decennium.
Och i dag, på årsdagen av stormningen av Bastiljen, som brukar ses som startskottet för franska revolutionen, fyller kungafamiljens populäraste medlem, kronprinsessan Victoria, 40 år.
Det är ett skäl så gott som något att börja fundera över statsskicket, för om vi ska byta från kung/drottning till president, befinner vi oss i helt rätt tid för skiftet: Kungen har uppnått pensionsåldern, efterträdaren är tillräckligt ung för att kunna sadla om och generationen efter går fortfarande i förskolan. Det ger riksdagen några år att arbeta fram ett förslag till grundlagsändring, som antingen träder i kraft den dagen kungen avlider eller när han inte längre orkar fullgöra sina uppdrag som statschef.
Här invänder vän av ordning att kungafamiljen inte gör någon skada, att många gillar dess medlemmar och att folket vill behålla monarkin.
Men det är en sanning med modifikation. Sett över tid är stödet för monarkin dalande.
I analysföretaget Demoskops undersökning från i våras var det bara 39 procent som uppgav att de har mycket eller ganska stort förtroende för det svenska kungahuset. Motsvarande siffra som uppgav att de har mycket litet förtroende var 18 procent, och förtroendet är minst bland yngre och störst bland äldre (Expressen, 30/4).
Dessutom är statsskicket, som så mycket annat, en vanesak. Sverige har varit en arvsmonarki, om inte sedan urminnes tider, så i alla fall sedan Gustav Vasa var kung. Det gör att kungahuset är något många tar för givet, inte tänker på och till skillnad från i en del andra länder inte ifrågasätter.
Sedan år 1900 har hela 140 monarkier omvandlats till republiker, i dag är bara cirka 40 av FN:s 193 medlemsstater monarkier, och givetvis skulle samma sak kunna införas i Sverige, utan att det behöver ske kuppartat som i Grekland. Sannolikt skulle vi snabbare än vi anar vänja oss av vid kungen och tycka att det är den mest naturliga saken i världen att med jämna mellanrum gå till valurnorna och välja president.
Så är det i alla fall på andra håll. Det höjs exempelvis sällan röster i republiker som Finland och Island om att man i stället för president borde utse en monark som sitter på livstid och att ämbetet därefter ska ärvas av statschefens förstfödde. Och om någon skulle motionera om en sådan ordning i parlamentet, kommer han eller hon att bli nedröstad, eftersom ingen demokrati kommer på tanken att plötsligt införa monarki.
Då ska ingen ha det av gammal vana heller.