Det doftar underbart av kanel och äpple långt utanför aktivitetslokalerna när tidningen kommer på besök till Tunagården i Eskilstuna. Det bakas muffins, och de deltagande damerna har samlats runt ett bord där Sju sorters kakor ligger uppslagen och där pappersformarna på plåten snart är fyllda med smet och frukt.
Jane Lindström tar emot redan i entrén med en stor kram och en fråga om vad vi vill dricka till muffinsen.
Här han hon jobbat i 16 år nu. Men av den charmiga brytningen förstår vi att hon inte är född och uppvuxen i Eskilstuna.
‒Nej jag kommer från Irland. Jag har bott i Sverige i över 30 år nu men eftersom jag kom i vuxen ålder blir jag inte av med min brytning. "Har hon ett irländskt temperament?" frågar folk min man. Han svarar varken ja eller nej utan konstaterar bara att "det går över".
Damerna runt bordet återkommer flera gånger till Janes glada humör. Av något eventuellt rivigt irländskt temperament märker de aldrig.
‒Hon är underbar helt enkelt, alltid glad och positiv.
Jane blir rörd av alla vackra ord på en och samma gång, och förklarar sin uppskattade sinnesstämning:
‒Man mår bra själv när man är glad, eller hur? Och hur många kan säga att de glädjer en annan människa varje dag? Jag har förmånen att under varje arbetsdag få glädja flera personer, det gör mig verkligen lycklig.
Hon är utbildad socionom och jobbade tidigare med försörjningsstöd inom socialtjänsten i Flens kommun.
‒Människor är inte alltid så snälla, jag tröttnade på situationen och när jag såg en annons om den här tjänsten tänkte jag att jag tar en liten paus och söker något annat att göra ett tag. Jag fick jobbet i Eskilstuna och här är jag fortfarande. Jag uträttar mer socialt arbete här än på avdelningen för försörjningsstöd.
‒I Sverige har vi ofta vårt jobb som ett slags id, och när man gått i pension och har mist sin respektive och kanske till och med ett barn, då kan det vara väldigt skönt att hitta något roligt att ägna sig åt ibland, att få tänka på något annat för en stund.
Hon räknar snabbt upp en del av allt som tilldrar sig i hennes lokal om dagarna. Det är gympa, bingo, tipspromenad, högläsning, allsång, tävlingar, pubkvällar, föreläsningar, loppmarknader, hela temaveckor och mycket, mycket mer.
‒Jane ordnar så bra för oss, konstaterar Dagny Allmér och Lilian Gustafsson. Hon kommer med böcker, och vi bakar i det närmaste allt som går att äta, och Jane och hennes man Anders arrangerar väldigt många trevliga musikaliska aktiviteter.
Just musik ligger Jane själv varmt om hjärtat.
‒Jag och Anders är med i allt från Visans vänner till Taubesällskapet, vi älskar att sjunga och spela, och det gör vi ofta här.
Jane är ensam terapeut på Tunagården. Så initiativ och engagemang står hon för själv.
‒Men jag får mycket hjälp av pensionärerna, ler hon.
‒Och jag hoppas verkligen att de anställer någon efter mig när jag går i pension i vår. Den här tjänsten och de här lokalerna finns inte längre på många äldreboenden tyvärr men de behövs desto mer. Vad är det för vits med att hålla människor vid liv med piller om de inte har något meningsfyllt att göra?
Jane fyller 65 i april och hade först tänkt jobba mars ut.
‒Men då får ni ju ingen påsk här, så jag skjuter upp pensioneringen en månad. Min make är så cool. Han säger "jaja, du går någon gång nästa år". Jag vill helst inte tänka på det där riktigt än.
Fram på bordet kommer en stor vacker duk med korsstygnsbroderade rosor och på den dukas en matchande kaffeservis. Hela lokalen är full av färg och hemtrevnad, här ska inte ligga några grå plädar och kuddar, det ska vara varmt, ombonat och glatt.
‒Precis som Jane själv, skrattas det och kafferepet är i full gång.