Langning av alla slag, och narkotikahanteringen i alla delar, är drivande bakom mycket annan brottslighet och står för en stor del av ekonomin i den undre världen. Sannolikheten för upptäckt, åtal och dom är viktigare för att avskräcka än antalet fängelseår i straffskalans övre del.
Avgörande är risken att åka fast tidigt i brottskedjan. De som är på väg in i kriminalitet ska inte få hålla på ostörda, tills de begår eller faller offer för grova våldsbrott.
Att polisen skulle få förbjuda en misstänkt langare eller hälare att vistas inom en radie på en halv eller en hel kilometer från det ställe där något hänt, vilket Moderaterna föreslog i ett färskt utspel, skulle inte vara något nämnvärt hinder för langningen. Den som vill fortsätta att begå brott kan ju lätt flytta sig några hundra meter
Vid gängbrottslighet i det egna bostadsområdet skulle förslaget dessutom vara omöjligt att använda. Egen bostad eller föräldrahem kan ju inte gärna beläggas med det Moderaterna kallar ”zonförbud”, och som senast upprepades på debattplats i måndags av riksdagsledamoten Lotta Finstorp och kommunalrådet Jari Puustinen (se ekuriren.se).
Den av M tänkta paragrafen är dessutom mer än lovligt löslig för att höra hemma i ett rättssamhälle. ”Särskilt otrygghetsskapande beteende” är luddigt som grund för ett administrativt tvångsbeslut med flera månaders giltighet. Det skulle kunna missbruka – fast mer troligt är att det blir ganska verkningslöst.
I stadsdelar där kriminalitet vållar otrygg bostads- och arbetsmiljö behöver insatserna mot brottslighetens penningströmmar vara ihärdiga. Då duger det inte att langning, som ofta skett, får pågå ganska ostört, kanske tills en langare skjuter en annan. Det duger inte heller att de som begår brott nästan genast släpps och ganska ostört kan begå nya brott i väntan på eventuell rättegång något senare år.
I den ganska omfattande kritik som riktats mot Moderaternas ”zonförbud” märks inte minst påpekandet från Nerikes Allehanda (lib) att ”förbudet” förbigår de reella problemen med hur langning och annan kriminalitet tillåtits breda ut sig i bland annat en del bostadsområden.
I stället behöver, skriver Nerikes Allehanda, polisnärvaron i sådana stadsdelar vara kontinuerlig. Att aktivt störa langningen är inte bara polisens utan även socialförvaltningens uppgift. Men det senare motverkas sedan åtskilliga år av att kostnaden för alla tidiga ingripanden med vård helt belastar kommunen.
Om kommunen i stället låter det hela rulla på ett tag blir det i alla fall ofta en dom till sluten ungdomsvård, men inte på kommunens yrkande, utan i ett brottmål. Det åstadkommer helt bakvända drivkrafter på det kommunala planet. Vården sker då helt på statens bekostnad, men sätts in först när missbruk eller kriminalitet eller båda delarna hunnit förvärras ännu mer. Tidigare fanns under några år ett statsbidrag på 40 procent. Nerikes Allehanda föreslår på goda grunder återinförande. Nivån bör, menar tidningen, bli 67 procent.
Både regering och opposition borde se att det finns fler och bättre åtgärder, som väntar på att genomföras. De borde se hur viktigt det är att polisen inte är ensam om att ta itu med kriminalitetens ekonomiska omsättning. När man bättre ingriper mot knarkbrottsligheten förebyggs annan ohälsa och kriminalitet.
En sådan inriktning på de kriminella står också i motsats mot den agitation som i stället riktas mot oskyldiga, icke-kriminella människor, som kommit som flyktingar. De laglydiga är inte brottslighetens orsak. Däremot bor de inte sällan så att de drabbas av den otrygghet och rädsla som sprids på de ställen där langare och andra kriminella håller till.