När jag var barn lärde min farmor mig hur man gjorde får av kottar. Genialiskt tyckte jag, så jag gjorde flera till min påhittade bondgård. "Det var så här jag lekte när jag var barn", minns jag att hon sa till mig.
När jag i dag går förbi lekparker och ser barn ute och leker blir jag uppriktigt glad. Just för att jag upplever att det blivit mer sällsynt.
Det jag däremot ser, det är barn med stora stirrande ögon som tittar ned på en skärm. Det kan vara på en restaurang, i mataffären, eller på gymmet.
Varför behövs surfplattan egentligen under dessa omständigheter? Har det blivit ett alternativ till nappen? Det är väl egentligen inget större fel i det. Jag kan ändå tänka mig att saknaden efter ett par tysta minuter är eftertraktat som förälder. Men behöver surfplattan alltid vara med?
Anledningen till att jag oroar mig för barnen är för att jag ser vad tekniken gör med mig själv men även de i min närhet. Jag har dragit på mig behov och dåliga vanor som jag inte är stolt över. Jag använder sällan min mobil när jag umgås med vänner men när jag är själv, kan jag ofta komma på mig själv med att alltid ha mobilen i handen.
Vilket för mig egentligen bara är ett stressmoment.
Frågan är då om man vill applicera det här på barnen? För visst måste även de påverkas?
Vill man verkligen lära barnen att avskärmas från sin omgivning. När de kanske är i den åldern där de börjar utvecklas som individer och lär sig umgås med andra människor?
Jag tänker mig att det fortfarande fungerar så iallafall. Att barn ser och sedan lär, ungefär som med kott-fåren.
Jag är någonstans rädd att man glömmer bort att låta barn vara barn, fantasifulla och spralliga små individer. Jag är också rädd att vi ger dem behov som kanske fler vuxna än jag kämpar med att få bort. Jag är helt enkelt rädd att barn kanske matas med för mycket digital modersmjölk. Om jag nu kan uttrycka mig så?