Pär Eriksson har varit Eskilstunas kommundirektör sedan våren 2009. Nu har han 20 månader kvar, har han bestämt.
‒Jag tror det är lämpligt att sluta i samband med en ny mandatperiod. Det blir enklare för kommunen att hitta en ny direktör då. Så jag kommer att gå i pension runt årsskiftet 2018-2019. Och då kan jag summera tio år i Örebro, 20 i Västerås och nästan tio i Eskilstuna. Det kan väl vara ett lagom 40-årigt yrkesliv.
Sitt hela 65-åriga liv gillar Pär att likställa litegrann med berättelsen om 1900-talets Eskilstuna. För här är han född, fast många fortfarande verkar tro att Pär är västeråsare i grunden. Här växte han upp, med föräldrar som båda kom ner till Mälardalen från Norrland och som inledde sina banor inom industrin och handeln i slutet av 30-talet.
‒Jag föddes -52 och är urtypen av ett efterkrigsbarn. Vi som växte upp i moderna bostadsområden och som utgjorde första generationen att få studera vidare. Mamma manade på mig vid köksbordet, om vikten av att arbetarbarnen utbildade sig och förbättrade världen. Det här var en fantastisk tid när hoppfullheten spirade i både Eskilstuna och globalt.
‒Mina barn och barnbarn har vuxit upp i betydligt tuffare miljöer och med svårare livsvillkor. Det kan smärta lite.
Pär har själv jobbat med unga människor som har det riktigt svårt, något som gett honom mycket. Under flera år i Örebro kommun arbetade han med missbrukande ungdomar och deras familjer.
‒Att möta dem i deras svåraste situation var oerhört intressant och värdefullt, de erfarenheterna har jag burit med mig sedan dess. Och några av ungdomarna, som i dag har fyllt 50, har jag kontakt med fortfarande. Vissa har det gått riktigt bra för, andra har dött.
Pär gifte sig med Kerstin, tjejen som vuxit upp i kvarteret bredvid och som han mötte i Folkets park, där de dansade till Curt Görans.
‒Även Kerstin och jag utgör lite av berättelsen om industristaden. Hon betyder väldigt mycket, vi är tajta och har hunnit fira 42-årig bröllopsdag.
Under sammanlagt 15 år bodde familjen i Örebro, och barnen föddes. Men när Pär fick jobb inom Västerås kommun flyttade de tillbaka till sméstaden, där de kände att de hörde hemma.
‒Under åren i Västerås inleddes min ledarkarriär och när jag erbjöds det här jobbet i hemkommunen kändes det helt rätt, trots det tuffa utgångsläget.
Här hade Statt just brunnit och arbetslösheten fördubblades på grund av den pågående fordonskrisen.
‒Mitt uttalade uppdrag var att utveckla industristaden till en vackrare kommun, med mindre arbetslöshet och bättre skola och miljö. Jag fick stort handlingsutrymme och ett väldigt fint bemötande.
‒Jag har hela tiden trivts oerhört bra med att jobba tillsammans med politikerna i Eskilstuna. De är alla väldigt bra människor, oavsett parti, och jag som älskar att prata har genom åren träffat tusentals lika trevliga Eskilstunabor – som jag kan nämna vid namn.
Högskolans intåg, de förbättrade kommunikationerna, många nya bostäder, nytt badhus och ny arena för såväl musik som sport – inklusive bra lag i höga divisioner. Samt kvinnor på många ledande positioner. Pär Eriksson räknar upp många fler saker att vara stolt över i dagens hemstad. Än har han och kollegorna dock inte helt tagit sig igenom Eskilstunas förvandling från ankunge till svan. Arbetslösheten är fortfarande för hög i jämförelse. Det tar fortfarande för lång tid att pendla till och från Stockholm. Och nya problem har dykt upp.
‒Hade du sagt när jag anställdes att vi skulle få problem med skjutningar, bilbränder och kriminella gäng hade jag inte trott dig.
Det finns väldigt mycket kvar att göra för kommundirektören.
‒Så finns det någon 40-åring som skulle vilja byta liv så är jag på, skrattar han.
‒Jag skulle väldigt gärna jobba 20 år till. Det finns så mycket kvar att göra. Och det är verkligen nu all handlingskraft behövs.
Nu pratar du som att du ska fylla 80?
‒Det är klart jag fortfarande har lite tid på mig, och känner mig ung och stark. Men tiden tar ut sin rätt, och kraften sinar. Det budskapet vill jag peppa våra unga med; passa på att göra skillnad medan ni kan.
Han ser inte direkt fram emot pensionen, men har heller ingenting emot den. Mer ledig tid kommer så småningom att betyda mer tid till familjen – inklusive den ensamkommande flyktingkille som bor hos dottern – och till de två största intressena; musik och idrott.
‒Musiken har hjälpt mig många gånger i livet, den betyder mycket. Jag spelade själv trumpet i musikskolan men gav snabbt upp. Som lyssnare är jag bred i smaken, men på senare tid har det blivit allt mer country.
Och så läser han en hel del, främst inom två ämnen.
‒Filosofi och religion ger mig en inre utveckling och trygghet. Det är viktigt att ha något annat, vid sidan om arbetet.