Konsten på Åsen är framdukad. Initiativtagare till projektet är Gun Haglund som även deltar och bidrar med frodig keramisk växtlighet.
Jag vandrar upp på åsen mellan alla gullvivor, och vänder blicken mot Tuomo Haapalas poetiska ljudverk ”Tonfrid” på reservatets högsta punkt. Det är en gungbräda som likt en orgel levererar toner och ljud om den sätts i rörelse, kanske ett skepp i grönskan som långsamt seglar bort.
Inte långt därifrån ståtar Gunnar Carl Nilssons storslagna verk ”Nypan”. En klädnypa i järn i jätteformat som spänstigt står nedtryckt med topparna i jorden och ger utrymmet mellan nyporna karaktären av en kupol. Ett vardagligt föremål som sällan gör väsen av sig har tagit spjärn i marken och fått upprättelse. Det är tungt.
Men konstverken behöver inte vara stora och mäktiga för att vara intressanta. Mitt på åsryggen alldeles vid stigen står utställningens starkaste verk. Och det är inte särskilt stort. Först ser jag det nästan inte för glaset i lådan har helt immat igen av vattenånga.
Jag måste sätta mig ner på huk och kika in, och när jag förstår vad det är känns det som ett slag i magen. Jim Axén har känsla för motpoler och saker som får oss att reagera. I fukten innanför glaset ligger resterna av en livboj.
Solen gassar och en gök hörs på andra sidan sjön och det blir tvära kast mellan uttrycken.
I nästa anhalt på stigen möter jag tre små färgstarka individer i skulpturen ”Och här står vi!” Det är P-O Lindberg som grovt huggit former i trä, placerat dem på en svart sockel och målat dem i klara färger.
Skulpturen gör sig väldigt fint i omgivningen. Längre fram på stigen hamnar jag så i Glädjezonen. Där tar Linda Karlssons keramiska skulpturer emot. Ett gäng charmiga organiska objekt, målade i mjuka pastellfärger som presenteras av en leende trebent hund.
Det finns många fler verk att ta del av. Så packa kaffekorgen, hoppa upp på cykeln och gör en utflykt. Här finns möjlighet att njuta både av kultur och natur under dygnets alla timmar.