Jag har aldrig riktigt hajat grejen med Kalle Moraeus. Vad är det folk gillar hos honom? Egentligen? Är det dalmascharmen eller är det hans fiolgnidande? Jag vet fortfarande inte, trots att jag denna lördagseftermiddag tillbringade över två timmar i hans och bluesbandet Torrvråls sällskap på Royalbiografen.
Frågan är om det verkligen funkar med rockkonsert på en biograf? Halv fyra på eftermiddagen, misstänkt strategiskt inklämt mellan längdskidsprinten i Sundsvall och mellostarten i Göteborg. Faktum är att Kalle själv lät lite skeptisk då han äntrade scenen med orden:
– Den här tiden grabbar, halv fyra och rocka, det är helt sanslöst. Men då hinner man åtminstone hem till Rapport.
Typiskt jordnära kommentar av en folkkär underhållare med fiolen i högsta hugg.
Men den här gången stod elgitarren i centrum, även om fiolen också fick vara med några gånger. Och man kan tänka sig att majoriteten av publiken klafsat upp till Royal för att se just Moraeus, tv-stjärnan, varumärket.
Men det var inte Orsa spelmän-Kalle de fick se. Och det var inte BAO-Kalle, utan rock-Kalle. För här skulle ösas på med gitarrer och sjungas nostalgirock och blues av äldsta märke.
Inledningen med en svensk version av Chuck Berrys ”Maybellene” satte tonen direkt med sin gungande boogierytm. Sedan blev det prostatarock för hela slanten där det grävdes flitigt i rockens mest uråldriga katalog. Freddie King-klassikern ”The Stumble” svängde fantastiskt liksom den bluesiga ”Let’s Get Low Down”, med sitt tjutande orgelsolo som fick publiken att tindra med blicken.
Bandet visade också en märklig dragning till nattståndna Ringo Starr-rökare som ”Honey Don’t” och ”Act Natural” när man irrade runt i den digra Beatleskatalogens yttersta marginaler. Att Starr ens har kunnat åstadkomma en nostalgi kring sig är i sig förvånande, men gubbarna i Torrvrål förefaller ha enats om hans storhet. Bättre blev det när de lirade en riktig Beatleslåt, den svängiga ”One After 909”.
Märkligt nog är Kalle Moraeus själv showens svagaste kort, trots att de flesta kommit för att se honom. Bandet är suveränt och består av rutinerade musiker där både gitarristen Putte Snitt och organisten Olle Nyberg sjunger kanonbra. Men när Kalle tar ton, vilket han gör i merparten av låtarna, låter det hellre än bra. Hans röst är på tok för svag och orden grumsas till i uttalet. Det märks att sång inte är hans starkaste gren.
Trots det kommer flera fina rökare mot slutet; The Shadows instrumentala ”The Rise and Fall of Flingel Bunt” och Ray Charles ”I Don’t Need No Doctor”. Där överglänser det lediga jammandet Kalles sång med hästlängder.