Det var bättre på Gustaf Frödings tid. När ett troll var ett troll och vågade stå för det. "Ensam och ond och ful".
Dagens troll verkar också ensamma. Alienerade i sina internetbubblor.
Onda är de definitivt.
Däremot har vi inte koll på om de är lika fula som förr eftersom de inte törs annat än att trycka under stenrösena. Meddelar sig med omvärlden enbart via anonyma telefonsamtal och hopklippta ljudfiler på nätet.
Forna tiders troll hade ludna fötter, vårtor på näsan och hår på svansen. De mullrade i berget, sprack i solen och var hyfsat lätta att identifiera. Agnarna kunde skiljas från vetet.
2017 års troll är mer välpolerade. Lena i truten och med ett idiom som snarare andas tankesmedja och kommunikationsstrateg - än det folkdjup de påstår sig representera.
Det allra otäckaste med våra dagars förfinade troll är dock att de vill kasta oss tillbaka i tiden. Till de tusen sinom tusen år som föregick demokratins genombrott.
Deras längtan står till fornstora dagar då allsköns trollgubbar styrde och ställde som de ville.
De långliga tider då det var självklart att den starkaste alltid fick sista ordet, då kvinnor och barn skulle hålla sig på mattan - och rösträtt hette pengar.
Drygt 100 år är trots allt inte mer än en ynklig flugfjärt i mänsklighetens historia. I Sverige kan vi förresten inte ens hundraårsjubilera förrän om fyra år, det dröjde ju till 1921 innan kvinnorna fick rösta.
Ibland blir jag rädd för att vi sjunkit ned alltför långt i Netflix-sofforna och numera tar för givet att demokratin sköter sig själv. Att folkstyret lever sitt eget liv och ordnar upp allt till det bästa för oss, liksom av automatik.
Att inget krävs av oss annat än att då och då kliva upp ur soffvärmen och ryta till utifall den egna ungen inte fått den skola vi tänkt oss. Möjligen ta i på skarpen om det planeras något nybygge som skymmer vår utsikt. Eller i största allmänhet skälla ut någon politiker som inte "levererat".
Den bistra sanningen är dock att i en demokrati är vi alla politiker, mer eller mindre.
För utan medborgare som bryr sig faller hela bygget ihop.
Och tyvärr finns det drösvis med oknytt som inte alls skulle ha något emot att ta över om vi vanliga slöar till framför tv:n. Ännu fler skulle dessutom mer än gärna täppa till truten på irriterande och frågvisa journalister.
Sånt ser vi ju exempel på varje dag, utan att det för den skull behöver handla om regelrätta mörkermän. Landstinget gillar inte när tidningarna skriver om landstingsdirrens lönelyft, kyrkans tjänstemän lägger locket på tills besluten är fattade - och i Finland gav sig statsministern på public service sedan han anklagats för jäv.
Demokratin är skör.
Nej, jag kräver inte att ni ska gå ut och krama en murvel i helgen. Det vore väl att ta det för långt. Men ett uppskattande ord till en eller annan politiker engagerad för yttrandefrihet och ett öppet och demokratiskt samhälle, oavsett partifärg - det bör vi faktiskt kosta på oss.
För vår egen skull.