Vilken vecka! Det är som om tyngdlagen har slutat fungera och inget längre är vad det synes vara. Mysiga snickarfarbrorn är ett as, doobi-doo-killen en snuskhummer, ledarskribenten ett veritabelt monster, ett par tre tv-chefer jubelidioter och till och med på TT, förr så respekterat, har de haft ett pucko som sprungit runt och tafsat medan ledningen sett mellan fingrarna.
Genomgående i alla de vidriga historier som nu väller fram är att offrens vittnesmål inte tagits på allvar. Männen har varit för värdefulla, haft för mycket makt, för många hållhakar och varit för bra polare med tungviktarna högre upp i hierarkin för att någon med ansvar skulle ta sig för att sätta ned foten.
Mediehusen har i veckan tävlat i att hänga ut varandra och det är lätt att få intrycket att tidningsmurvlar är äckligare än andra. Men tyvärr tycks detta vara en nåd att stilla bedja om. Det visar ju om inte annat Gunilla Axéns erfarenheter från Svenska fotbollsförbundet där vissa spelare legat i framkant när det gäller ungefär det minst sensuella som tänkas kan: snoppselfies. En säck potatis vore mer upphetsande.
Expressens enkät med riksdagens kvinnliga ledamöter ger samma erbarmliga signaler. Inte ens under riksdagens högtidliga öppnande har vissa av deras manliga kollegor kunnat hålla fingrarna i styr.
Vad är det för fel på karlarna?
För oss kvinnor är det inga nyheter. Det nya är att det inte hyschas ned.
Ett av de större måste vara att vissa av dem tror att de är oemotståndligt charmerande vad de än tar sig till. De flesta kvinnliga läsare vet vilken typ jag menar. Kan inte påstå att jag själv varit ansatt under mina många år i journalistsvängen. Däremot har jag sett mekanismerna. Hur männen ursäktas och skyddas av andra män ett snäpp upp.
Men förresten, #jagockså. Absolut. För jag känner lössen på gången och råkade en gång på en journalistfest ut för storlusen själv. Han var bra mycket äldre och jag höll honom kort. Då drämde han i med att om jag bara varit lite snyggare så skulle han ha kunnat tänkt sig ett parti. När jag kontrade med att det kunde väl jag också ha gjort om han bara inte varit så himla gammal - så blev han skitsur och drog därifrån. Efteråt fick jag höra en massa överslätande grejer om att han nyss skiljt sig och minsann var en enastående duktig journalist som det behövde lirkas lite med.
Man tar sig för pannan. Men det är sådant som alltid rättfärdigat de coola killarna. De är så begåvade och geniala att vanlig hyfs är överflödigt.
Med #metoo har ett isberg av förnedring satts i rörelse. För oss kvinnor är det inga nyheter. Det nya är att det inte hyschas ned. Och att det inte längre handlar om att vi ska slå ned blicken och skämmas.
Och då har vi ändå ännu inte ens kommit i närheten av de riktigt otäcka grejerna. En av dem hände i Ulricehamn nu i veckan.
För om inte ens en kvinna på 60+ kan ge sig ut i ett motionsspår på blanka eftermiddagen utan att bli överfallen och mördad - hur ska vi då någonsin kunna få vara i fred?
Ett samhälles civilisationsgrad brukar bedömas efter hur barn, åldringar och kvinnor behandlas.
Vi verkar ha en bit kvar.