Kommunen blir ägare av byggnaden. Förvaltningen uppdras åt kommunens fastighetsbolag SFAB – som får försöka hålla nere nettokostnaden genom att hitta hyresgäster som kan betala för sig.
Lösningen ärgodkänd i princip i höstas av fullmäktige, som på måndag även får ta ställning till villkoren – och en beräkning av den årliga kostnaden. Det är svårt att se någon annan realistisk utväg än kommunägande, så enigheten i kommunstyrelsen är förklarlig. Järnvägsstationerna i Strängnäs och Eskilstuna är av avgörande vikt för kommunens befolkningsutveckling – och för konkurrenskraften när företag eller privatpersoner väljer mellan olika platser i Mälardalen.
Samtidigt ser den ekonomiska kalkylen inte rolig ut – rent företagsekonomiskt sett. Den beräkning fullmäktige får på sitt bord visar kostnader för drift och fastighetsskötsel på dryga 2,5 miljoner kronor per år plus kapitalkostnad med 2,2 miljoner i räntor, för hela anläggningen, där även garaget ingår. Men hyresintäkterna uppskattas till endast en halv miljon om året. Solcellerna på taket antas för övrigt hålla nere driftkostnaden med endast ett par enstaka procentenheter.
Det är ju ganska givet att en byggnad som oupphörligt väntas visa årligt underskott på, i fast penningvärde, mer än fyra miljoner, inte går att erbjuda som investeringsobjekt på marknaden. Så som villkoren för järnvägen ändrats, med gränsdragning mellan stat, kommun och andra aktörer, går det inte heller att begära att staten ska hålla med stationshus och ansvara för deras städning och underhåll. Trafikverket sköter spår, signalanläggningar och plattformar. Men det statliga verket har inte till uppgift att sköta om tillgången till kiosker, parkeringsplatser och väntsalar.
Det gamla SJ, där långa rader av verksamheter låg hopvispade i samma affärsverk, tillhör en förgången tid. Det skulle inte vara effektivt med återgång till den modellen. Många andra stationshus ägs nu av ett från SJ avknoppat bolag, Jernhusen AB. Men varför skulle staten, som helt äger det bolaget, öka dess börda och risknivå med ett resecentrum även i Strängnäs?
Upphandlingen av trafiken i Mälardalen pekar dessutom mot att de regionala tågen på några års sikt inte kommer att ägas av SJ, och att andra entreprenörer kan ha uppdraget att köra dem. Trafiksamarbetet i Mälardalen omfattar själva trafiken men inte ägande av stationshus. En sådan regional motsvarighet till Jernhusen AB skulle vara riskabel och lätt kunna bli ett prov på hur fastighetssocialism kan bli en börda för ägarna och därmed för skattebetalarna.
Det är bättre med ett verkligt lokalt ansvar. Kommunen har ett starkt intresse av välskötta stationer, trivsam resemiljö och god service. Den får ekonomiska drivkrafter att göra det bästa av uppgiften.
I andra sammanhang, som vid de planerade stationslägena för nya stambanor, är arbetsfördelningen likartad. Staten bygger spår och järnvägsbolag tävlar om att få köra på dem. Kommuner svarar för stationsanläggningar samt stadsplane- och anläggningsfrågor runt stationerna – och kan försöka göra det bästa möjliga ekonomiskt av detta.
Så Strängnäs är inte ensamt. Jämfört med vad gator och torg kostar är utgiften måttlig. Kommunstyrelsens förslag till måndagens fullmäktige är rätt. Hur mycket det än finns att invända mot onödigt kommunalt samlande av hus, så är ägandet av stationsbyggnader i Strängnäs och Läggesta inte alls onödigt.
Tvärtom. Det är en angelägen satsning.