"Han var en av de snällaste, mest vänliga, kärleksfulla och omhändertagande personer jag känt. Men han utnyttjade mig också sexuellt". Orden är Wade Robsons, i dag 36 år. Han tittar trakt in i kameran när han berättar om sin relation med megastjärnan Michael Jackson. Det är bland det sorgligaste jag har sett på tv i hela mitt liv.
Ingen har väl missat stormen kring dokumentären "Leaving Neverland" av Dan Reed, som visas i SVT just nu och finns på SVT Play sedan den gångna helgen.
I de totalt två avsnitten på sammanlagt fyra timmar berättar två i dag vuxna män, Wade Robson och James Safechuck, om hur de i åratal utnyttjades sexuellt av en världshistoriens allra mest framgångsrika och älskade artister. I filmen får man också möta pojkarnas familjer - föräldrar och syskon - som precis som barnen lät sig förföras av den skygga världsstjärnans glans, vänlighet, generositet och excentriska livsstil.
I stort sett består filmen rätt upp och ner av intervjuer, som då och då varvas med stillbilder och korta autentiska videoklipp och gamla tv-inslag.
Berättandet är långsamt och omständigt (långtråkigt säger en del), men oerhört effektivt. Fram växer en bild av hur övergrepp mot barn kan gå till, mitt framför näsan på deras föräldrar, och hur svårt det är för barn att berätta om vad som sker, när de trots allt tycker mycket om - ja rentav älskar förövaren - och manipulerats och skrämts till tystnad med hot om att de ska råka illa ut om de berättar.
Starkaste scenen är när James Safechuck, som träffade Michael Jackson som tioåring under en filminspelning till Pepsi-reklam, med darrande händer plockar upp dyrbara smycken ur en ask och berättar om hur han deltog i något som liknade en vigselceremoni med Michael Jackson.
Riktigt obehagligt är det också att hör och se hur pojkarnas föräldrar, och främst deras mammor fångades in i stjärnans nät. Fåfänga, ekonomiska fördelar, moderskänslor inför den omogna och vilsne Michael Jackson, och en tro på att de gav sina söner en chans att bli något stort hindrade dem från att på allvar fundera över det faktum att Jackson såg till att bli ensam med pojkarna.
Det som inte finns med i filmen är den andra sidans berättelse. Även om Michael Jacksons sista år i livet (han gick bort 2009) omgärdades av rykten och anklagelser om övergrepp på pojkar och en uppmärksammad rättegång, finns ingen fällande dom. Och både Wade Robson och James Safechuck har tidigare försvarat Michael Jackson och inför domstol hävdat att stjärnan aldrig utsatt dem för något otillbörligt.
Jacksons familj stämt producenten HBO på 100 miljoner dollar och horder av Jackson-fans har protesterat kraftfullt mot filmens innehåll. Dokumentären är en partsinlaga, men när jag tittar uppfattar iallafall jag att de medverkandes berättelser är trovärdiga.
Då är omöjligt ta in att det kunde fortgå. Vi såg ju alla de där pojkarna i Jacksons entourage, och hela världen bevittnade hur Jackson ingick en förlikning med familjen till en pojke som anklagade honom för sexövergrepp redan på 1990-talet. Ändå fortsatte omvärlden att blunda och i stället tycka synd om "Wacko-Jacko" som höll sig med apor och opererade sönder sitt ansikte och skapade musik som vi nästan kunde dö för.
Visst kan man hävda att man ska skilja ett konstnärligt verk från personen som skapade den. Men just nu är jag inte särskilt sugen på att lyssna på "Thriller" eller "Bad".