Skurkdrömmar i karamellfärgat 1970-tal

Trots den unge Grus onda planer är den nya "Minioner"-filmen en snäll och underhållande berättelse.

Minionerna fick sin egen film redan 2015. Men nu är de tillbaka i en färgsprakande film som handlar om när superskurken Gru var barn.

Minionerna fick sin egen film redan 2015. Men nu är de tillbaka i en färgsprakande film som handlar om när superskurken Gru var barn.

Foto: Universal Studios

Recension2022-07-01 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Familj/Animerat

Titel: Minioner: Berättelsen om Gru

Visas på: Bio

Röster: Steve Carell, Jean-Claude van Damme, Michelle Yeoh

Regi: Kyle Balda

Speltid: 90 min

Betyg: 3

Det är 1970-tal och elvaårige Gru vill bli superskurk. Väggarna i pojkrummet är tapetserade med affischer på hans idoler: skurkligan Grymlingarna. Nu söker ligan en ny medlem och Gru tror sig passa perfekt. Han hamnar dock mitt i gängets interna maktkamp om en magisk amulett. Till hjälp – eller kanske mer till stjälp – har han sina gästarbetare nere i källaren: minionerna. De gula små filurerna snattrar som vanligt på svårbegriplig spanskengelska och snubblar omkring i hängselbyxor.

För att vara en prequel till "Dumma mej"-filmerna ger "Berättelsen om Gru" inte mycket bakgrund till varför Gru tycker att det är så coolt att vara ond. Det springs, skriks och exploderas som i all annan nutida underhållning för barn. Men slapstickhumorn är stundtals rätt kul. Ljudspåret med 1970-talsdisco tilltalar nog mer en äldre generation. Förmodligen är det också bara vuxna som roas av filmreferenser till "Easy rider" och "Kill Bill". Men minionerna är gulliga när de klär ut sig till Uma Thurmans Kung Fu-hämnare.

För att handla om ondska och kriminalitet så är "Berättelsen om Gru" motsägelsefullt nog en ganska snäll och småputtrigt underhållande fantasi i karamelliga färger. Filmens budskap är att det bästa är att hjälpas åt efter förmåga – och bry sig om de som är mindre. Det är faktiskt något för alla att ta till sig.