Poesi
Aases död
Aase Berg
Albert Bonniers förlag
"Aases död" är onekligen en dramatisk boktitel eftersom författaren har just samma förnamn. Men så är också Aase Bergs nya diktsamling en rasande brottning i livets gränstrakter, i bottenslam och djuphavsgravar. Hon går i närkamp med den döda materien för att utröna om dess tillstånd verkligen skiljer sig från det som vi kallar liv. Ja, det är dikter i närheten av de drabbande tillstånden: den primära överlevnaden och moderskärleken.
Självklart upphäver undersökningen jaget och skapar distans till självet, kanske därav titeln? Existensen gör motstånd mot sig själv och ställer frågan: Behövs jag? Det är en prövning, men vem annan än jaget kan ifrågasätta jaget? Frågan motsäger sig, saknar egentligt svar och fungerar därför utmärkt som lyriskt råmaterial.
"Jag minns vagt en morgon/ men det är redan kväll". De två inledande raderna anger perspektivet; det som börjar växa fram en bra bit in på livstråden. Känslan av att utgöra sin egen förflutenhet fast man har vant sig vid ständigt fördjupade insikter, alltså inbillat sig. Ingenting uppmuntrande föds ur den inställningen: "Slöbökar i dustet,/ utandning rör upp brunslammet/ ur bottensatsen". På sin höjd är man lika levande som de sibiriska öar som "består/ bara av mammutskelett".
Dikterna är lika riviga som när man slinter med raspen och står där med sin ofrivilliga vivisektion medan blodet tränger fram. Metodisk går Aase Berg vidare genom feministiska depressioner, ned till havsdjupens svavelkällor, upp till Ikaros luftskikt och ned igen till "urslemmet".
Aase Berg bänder på orden, nyskapar och krånglar till det: "Vi försöker än så länge samtala/ eller är det utbyta läten/ hadopelagiska ekon/ fjärrsonar av spermaceti". Det hadopelagiska är en havszon som sträcker sig ned till 10 000 meters djup, de läten som fortplantas där är valarnas, spermacetivalens möjligen. Kaskelot kallas den vanligtvis. Dess klickljud är mycket kraftfulla, lyriska i någon mån, men svårtolkade.
Livsgränsen är alltså inte tomrymden. Den går djupast i de stora haven och högst upp mot de partikelströdda tomrummen. Kan vi definiera oss mot någonting där? Eller bara urskilja ett slags delaktighet? Aase Bergs svar blir alltmer sorgset, svart intellektuellt med ekon av raseri. Som från "ett spökskepp i natten".