Poesi
Athena Farrokhzad
Åsnans år
Albert Bonniers förlag
I min barndom red jag en gång upp för vulkanön Santorinis branta sluttning på en mulåsna. Vuxna människor, en del mycket rundlagda, gjorde detsamma. Djurens ryggar kröktes under tyngden när de i hettan släpade sig upp för den torra stigen. Det var ett Sisyfosöde man inte önskar någon.
Åsnan står i centrum för Athena Farrokhzads fjärde diktsamling. Här får djuret bära tyngden hos en mor, syster och kvinna som ömsom sörjer för sitt barn och ömsom hanterar sorgen efter två förlorade bröder.
Åsnan som symbol för den av känslor och arbete tyngda människan är välfunnen: vi nyttjar ju djuren som vi nyttjar varandra, somliga tvingas bära medan andra låter sig bli burna. Så lyckas också Farrokhzad genom att låna åsnan sin röst hitta en väg kring den ibland alltför politiska hållning som har präglat hennes skrivande. Så träffande kan det exempelvis bli i ett uttryck för saknad: "Jag vill bara ha en försäkran om/ att mina bröder väntar när jag gör det/ En så skrymmande sorg bär jag bara/ i utbyte mot ett paradis".
Är åsnan nyckeln som har låst upp författarskap? Nej, men åsneleken lyfter fram en mildare, mer inspirerad och levnadsklok poet. Rösten bryter fram med djupare och mer självsäker klang. Som om hon har skakat av sig språkets torra lera och kan tillåta sig att vara djupsinnig, rolig och full av självförtroende i samma andetag. Det händer att man glömmer vilken strålande poet hon är: "Åsnans år" visar det med all tydlighet.