Basgången rullar ut över den avlånga cementbunkern Royal K100. Strax fylls det på med akustisk gitarr och sedan kommer pianoklinket, trummorna, elgitarrerna och tamburinen. Alla som är på plats känner igen introt och sjumannabandet låter det ligga i en mäktig loop tills Avantgardets självklara frontgestalt, Rasmus Arvidsson dyker upp på scenen. Han är klädd i samma gröna parkas som alltid och ser precis så sliten ut som man kan förvänta sig av en artist som är känd för att ge allt på scenen och som denna kväll ska avsluta en vårturné.
Nu skulle varningsklockorna kunna börja ringa, för det osar rock- eller indiekliché lång väg. Men så fort Rasmus Arvidsson greppar micken och börjar sjunga försvinner alla sådana farhågor. Den inledande frasen i "Walk of shame" från Avantgardets senaste album "Alla känner apan" går rakt in under huden och gör både ont och gott på en gång.
Avantgardet är nämligen inte vilket dussinband som helst, utan ett av de bästa och viktigaste på den svenska populärmusikscenen.
Avantgardet har som uttalad ambition att ge röst åt människor som sällan lyssnas på. Människor som befinner sig i missbruk och/eller lever med psykisk ohälsa och fattigdom - dem som politiker och andra makthavare ofta benämner som människor i utanförskap, men annars inte ägnar särskilt mycket uppmärksamhet, annat än som siffror i statistiken över arbetslöshetsstatistiken.
Rasmus Arvidsson, som själv lever som nykter sedan några år, sätter i sina texter fingret på hur det känns att leva med omvärldens förakt, skamkänslor, ångest, baksmälla, abstinens, ångest och existentiell ensamhet på gatan. Han gör det med stor empati och betoning på allas människovärde och allas rätt att gå rakryggade och möjligheten hitta en väg ut.
Det är en sak att höra låtarna i inspelad form. Live blir de så mycket starkare. Rasmus Arvidsson är en otroligt karismatisk artist, och man tror på vartenda ord han säger. Han predikar om vikten av at vara ärlig mot sig själv, och hyllar sin publik. Han suddar ut gränsen mellan scen och golv och ger sig flera gånger ut i publikhavet och skakar hand med eller kramar åskådarna.
Kärleken är ömsesidig. På varje konsert dyker de dedikerade fansen upp. De sjunger med i alla texter och kommer mer än gärna upp på scenen. Den här kvällen har en anhängare med sig ett korsstygnsbroderi med texten "juni, juli, augusti" är augusti korsats över och ersatts med ordet "psykakut", som han ger till Rasmus Arvidsson.
Han återgäldar gåvan genom en nästan två timmar lång konsert som erbjuder publiken mer än energi och röj. Hos Avantgardet hittar den som vill även medkänsla, stolthet och hopp.