Svensken är en rationell och i grunden sansad person – nästan lite tråkig. Utan att alltid formuleras återkommer antagandet i många former. Botanikens fader Carl von Linné beställde obekymrat rusmedel i form av "en liten quist af någon rar ört" från en av sina lärjungar på resa i Venezuela. "Phantastica" var enligt den förnuftige Linné ändå inget hot i väst. Tron på svenskens rationalitet (och möjligen skepsis mot extas) låg också till grund för folkhemsbygget och den sociala ingenjörskonst som pågick under stora delar av 1900-talet. Men hur sann är den egentligen?
Journalisten Leonidas Aretakis sticker med "Extas i folkhemmet" en pennspets i den ibland något självbelåtna bilden. Resultatet blir om inte ett distinkt "poff" så i alla fall ett ljudligt pysande, detta med exempel från asaguden Odin, som körde ett spjut i sin sida efter att ha tömt magiskt mjöd ur sin extasbringare, till fornnordiska völvor som besökte andevärlden, Linnés sammanställning "Inebriantia" från 1762 och folkhemmets 1960-tal, då intresset och fördomsfriheten ibland blev både gräns- och huvudlös. Flera svenska forskare var bland de bästa i världen på psykedeliska substanser. Men på Falu lasarett behandlades samtidigt tre barn med LSD och i tv-programmet "Gifter som påverkar själslivet" (1965) med Bengt Feldreich fick en apotekarstudent trippa på DMT (den psykoaktiva substansen i ayahuasca).
Folkhemmet skulle "avtråkas", vilket senare slog över i den motsats som många menar skapade en tragedi. LSD jämfördes med atombomben, rädslan för beroende (och måhända en ungdom som vände sig bort från samhälle och politik) ledde så småningom bland annat till kriminalisering också av brukare, som därmed inte vågade söka vård.
Leonidas Aretakis får sägas inta en mellanposition mellan skräckpropaganda och en obekymrat drogliberal hållning. Han provar i boken på en organiserad och laglig svamptripp men är samtidigt misstänksam mot myten om den manliga pionjären som hämtar hem visdomar från en fjärran rymd. Därtill är listan på förgrundsfigurer som har sugits in i en självförbrännande jakt på kemisk lycka alltför lång.
Ämnet visar sig fort vara både komplext och komplicerat, och ibland spretar Aretakis extashistoria så pass att den röda tråden är nära att tappas ur sikte. Kronologin är uppbruten, vilket behövs för att få liv i den annars långa historielektionen, men det gör berättelsen lite hoppig. Alltsamman är annars intressant och ambitiöst. Ibland komiskt, ibland tragiskt.
Är då extasen, och intresset för psykedeliska droger, på väg tillbaka? Rejv- och burnerkultur ger en viss hint om det. År 2018 publicerades Michael Pollans uppmärksammade bok "Psykedelisk renässans" (som kom ut på svenska redan året därpå). Sedan 2016 har det även kommit ett ökande antal studier på psykedeliska drogers effekter på människor. Men det är dyrt att ta fram nya läkemedel och många är rädda för att 1960-talet ska upprepa sig, både i form av ett vådligt trippande och ett nytt "krig mot drogerna". Leonidas Aretakis serverar inga tvärsäkra svar men bidrar med sin historia på ett ämne som – i alla fall placerat i en historisk kontext – är föga omskrivet. Han bidrar till bildning, bakgrund och en vidare diskussion som förhoppningsvis kommer att beakta både medicinska möjligheter och risken för missbruk.