Roman
Amanda Svensson
Själens telegraf
Norstedts
Det är 1992 på den engelska landsbygden. Iris är 13 år och bor i ett stort hus med sin mamma, en kvinna som det är mycket svårt att lita på. Det är ekonomisk kris och när en märklig man dyker upp vid huset blir Iris på sin vakt. Hon upptäcker fler och fler av sin mammas lögner och några månader senare bränner hon ned huset. 1998 bor Iris i Glasgow, är med i ett band och behöver pengar.
Amanda Svenssons femte roman "Själens telegraf" är ett världsbygge med så många karaktärer och tidshopp att berättaren ofta får påminna läsaren om vem en figur egentligen är, och den är inte helt olik hennes förra roman, "Ett system så magnifikt att det bländar" (2019). Romanen är handlingsdriven, men fullproppad med miljöbeskrivningar, långa dialoger och sidospår om Iris minnen. Det är delvis den mättade texten som gör att jag slår upp boken på förlagets hemsida för att kontrollera att det är en vanlig roman, inte en för unga vuxna eller åldrarna 12–15. Och det är en vuxenroman – eller ska vara det.
Men "Själens telegraf" känns barnslig. Vändningarna i handlingen är för enkla, för uppenbara – som när Iris akut behöver pengar och en rik man plötsligt kontaktar henne för att han tror att han är hennes pappa. Att karaktärerna heter saker som Rupert och vrålar i versaler hjälper inte heller. Ett annat problem är att berättaren, den vuxna Iris som ser tillbaka på sitt liv som 13- respektive 19-åring, har en tonårigt trotsig och arrogant ton. Precis som en tonåring kan berättaren i en mening påminna läsaren om att Iris faktiskt är ett barn för att i nästa göra självsäkra filosofiska utlåtanden om "sanningens paradox", som därtill är lätta att motsäga.
Det främsta skälet till att romanen känns som en ungdomsbok är dock övertydligheten. Allt förklaras med många metaforer och exempel på rad och analyseras in i minsta detalj, ingenstans lämnas en öppning för läsaren att tänka själv. Dessutom är bokens "hemlighet", alltså varför Iris satte eld på huset, uppenbar långt innan romanens slut.
Med det barnsliga kommer dock också de positiva attribut som man associerar med barn: det är en lekfull, uppfinningsrik och kreativ historia med en uppenbar ordglädje. I sina stunder är romanen till och med rolig. Synd bara att Amanda Svensson skriver läsaren på näsan i sin iver att berätta exakt allt.