Roman
Louise Glück
Marigold och Rose: En berättelse
Övers. Jonas Brun
Rámus förlag
Kerstin Ekman skrev på 1980-talet en hänförande liten bok som heter "Hunden". Boken handlar om en valp som springer bort sig i vinterskogen, gömmer sig under en gran och överlever på harlortar. Det märkvärdiga med boken är att den väcker frågan om hur man skriver fram ett medvetande som saknar språk. Louise Glück angriper även hon detta dilemma i den korta prosadebuten "Marigold och Rose" som handlar om två nyfödda och mycket olika tvillingar vars vemodiga talan förs av en allvetande berättare.
Märkligt nog skriver Marigold på en bok trots att de enda orden som hon känner till är mamma, pappa, nalle, bil och mössa. Det blir påtagligt att det är Marigold som är bokens huvudperson och att Roses funktion är att göra systern tydligare. Sett som en fenomenologisk undersökning av ett bebismedvetande vacklar dock boken. Att Rose vid födelsen ska ha tänkt att hon "måste andas först" och därför blev den förstfödde, och att Marigold tänker att hon "måste ha ärvt den judiska skuldkänslan", är utsagor som faller till marken. Det är utplacerade tankar där bebisarna fungerar som handdockor för berättaren.
"Marigold och Rose" bör nog snarare läsas som en poetik och en berättelse om språk – och som sådan har den många kvaliteter. Boken är ett slags självporträtt som Louise Glück framför med bebisdockor: "Ibland tänkte hon [Marigold] att hon borde hoppa över pratandet helt och hållet och invänta skrivandet."