Föreställningen "Kulla Gulla" på Kulturhuset stadsteatern inleds med en auktion, där den 12-åriga flickan Gunilla Beatrice Fredrike säljs till torparen Karlberg som arbetskraft.
Teater
Vi är många i som har en relation till "Kulla Gulla". Bokserien i sju delar av Martha Sandwall-Bergström gavs ut åren 1945-1951. På 1960-talet gavs böckerna ut igen i en serie om elva böcker. När jag växte upp på 1970-talet var Kulla-Gulla-serien måsteläsning för bokslukande flickor som jag. Och histrorien om den starka, modiga flickan Gulla med sitt starka rättvisepatos och tydliga moraliska kompass blev en av mina första riktigt stora läsupplevelser som kommit att prägla mig i hela mitt liv.
Kulla Gulla är inte household för dagens barn och ungdomar. Det beror delvis på att det inte gjorts någon storfilm eller påkostad tv-serie baserad på böckerna, förutom en långfilm från 1956 och en tv-serie på 1980-talet som gick ganska spårlöst förbi. Men också på att Martha Sandwall-Bergströms boksvit bagatelliserats så som varande "flickböcker" och därför tillmätts mindre betydelse än de förtjänar. Med boktitlar som "Kulla Gulla löser en gåta" och "Kulla Gullas första bal" är det förvisso begripligt. De säger ju ingenting om att Kulla Gulla handlar om fattigdom, orättvisor och ett klassamhälle som bara ligger två generationer tillbaka i tiden.
Nu har Kulla Gulla för första gången blivit en teaterföreställning. Hela boksviten har kokats ner till en familjeföreställning i regi av Maria Sid som alltså hade urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen på fredagskvällen. Jag antar att tanken, förutom att ge Kulla Gulla-storyn någon sorts upprättelse, är att kvinnor i min egen ålder ska återknyta kontakten med sin barndoms hjälte och gärna i sällskap med sina barn eller barnbarn för att på så sätt introducera Kulla Gullas universum till en ny generation.
Maja Rung spelar Kulla Gulla, och med sitt rödblonda hår och lysande blå ögon ser hon ut som en inkarnation av Elisabeth Kugelberg Christofferssons illustrationer som prydde min barndoms bokomslag. Dessutom har Maja Rung laddat sin Kulla Gulla med en exakt den sortens frimodighet, uppriktighet och attityd som denna rebelliska och godhjärtade hjältinna ska ha. Hon är på scenen non stop och är fantastiskt bra och oavbrutet närvarande.
Lars Göran Persson som patron och Maja Rung som Kulla-Gulla i Kulturhuset Stadsteaterns föreställning baserad på Martha Sandwall-Bergströms bokserie.
Kulla Gullas coming of age-historia berättas i fragmentariska scener i kronologisk ordning som äger rum i ett myller av skådespelare, akrobater, fantasifulla djur och träd skapade av rep. Mitt på scenen finns en stor tippbräda som fungerar som allt från bergknallar i skogen till ett brinnande hus, men också ger en bild av obalans i maktförhållanden eller fattiga människors ständiga uppförsbacke. Föreställningen innehåller mycket musik, specialskriven av Iiro Rantala och även sång.
Första akten inleds med att det föräldralösa barnhemsbarnet Gulla som tolvåring säljs på auktion till torparen Karlberg på Kulla. Tanken är att hon ska arbeta för sin försörjning. Passa de fyra barnen, städa, tvätta och mjölka korna. När torparfrun Ellen blir sjuk förväntas hon dessutom utföra dagsverken hos patron på herrgården.
Ellen dör. Torpare Karlberg är en suput. Gulla blir ansvarig för barnen. Så småningom uppdagas det att Gulla egentligen är patrons barnbarn, något som inte tas väl emot av patrons mer avlägsna släktingar som ser ut att gå miste om ett stort arv. Kulla Gulla flyttar till herrgården men vägrar släppa ansvaret för barnen. Det slutar med att patron ger med sig och tar på sig förörjningen av torparungarna.
I andra akten berättas hur Kulla Gulla blir herrgårdsfröken. Här fastnar föreställningen i något som likna en parodi på Askungen när Gulla skickas till en flickpension för att lära sig hur man uppför sig av sin stränga lärare tant Emely (Odile Nunez) och sina två kärlekskranka rumskamrater, den utlevande svenskamerikanska Lycka och den tillknäppta Irene. Här uppstår det en massa kulturkrockar och dråpligheter, som förvisso är roliga men i bland slår över i gap och skrik.
Som helhet är inStadsteaterns uppsättning av "Kulla Gulla" inte helt lyckad, men det är inte heller lätt att skildra fattig-Sverige och herrgårsfröknar utan att det blir pekoral.
För mig som älskade Kulla-gulla böckerna och själv har en bakgrund som liknar den som skildras i dem – min egen farfar såldes på auktion som treåring sedan hans mamma dött i barnsäng och pappan övergav sina sju barn – blir det en stark och gripande upplevelse och en påminnelse om min egen klassresa. Fattigsverige ligger inte långt borta.