Revy
"Den nya eran"
Katrineholmsrevyn
Safiren, Katrineholm
Efter tiotals år av hyllningar, fina recensioner och publiksuccéer har Katrineholmsrevyn varit farligt nära att bli både sönderkramad och självgod.
Med hög och intensiv närvaro i Katrineholms nöjesliv året runt och stor exponering i sociala medier finns risken att man blir lite mätt på revyn innan den ens har haft premiär.
Tack och lov håller årets ensemble och material så hög nivå att sådana farhågor blåser bort redan efter ett par nummer. Katrineholmsrevyn har också gjort ett välbehövligt omtag genom att byta till en ny scen och föryngra och bredda sig - utan att kasta bort sina främsta styrkor - bra lokalt material, Sveriges bästa revyorkester och mångfald i ensemblen.
I "Den nya eran" har showen skalats ner lite grann jämfört med senare år. Den som trodde att Katrineholmsrevyns flytt till Safiren skulle förvandla den till något som mer liknar underhållning i stil med Wallmans salonger kan andas ut. Revyn fortsätter att leverera vass samhällskritik i många välskriva nummer.
Niklas Linder bidrar med flera kupletter och sketcher med satirisk udd och hjärta och Cissie Brunosson tycks ha hittat ett bra bollplank i Monica Hassle. Tillsammans står de för flera fyndiga sångtexter och manus till en av de roligaste sketcherna, "Morgonsoffan". I numret, där Cissie Brunosson gör en porträttlik parodi på programledaren Julia Rosqvist, driver de inte bara med den för utomstående rätt fåniga företeelsen med livepratshow för företagare, utan även med alla morgonsoffors motpol - den proggiga musikern och tomatentusiasten Stefan Sundström.
"Den nya eran" är dock inte den elakaste showen som Katrineholmsrevyn har levererat. Däremot en av de mest moderna. Dansgruppen under ledning av Cia Ronach har boostats med unga, egensinniga dansare på senare år, till exempel trion Hervé Ndizeye, Nardos Samuel och Zaki Ahmad Hussein som tillför massor av glädje och energi med sina afrobeat-koreografier. Deras medverkan har också vitaliserat valet av musik. Den unga, supertajta orkestern har aldrig låtit bättre. Med Thomas Ronach som kapellmästare finns erfarenheten, han fortsätter att göra bra arrangemang och medleys och tillsammans med Johannes Annfält lägger han majestätiska syntmattor som skapar ett jäkla tryck i lokalen. Dessutom svänger det skönt med Simon Engvall på bas och Olle Ronach på trummor.
Det finns många namn som måste nämnas när man skriver om Katrineholmsrevyn. Först och främst slitvargarna Cissie Brunosson och Marcus Enqvist. De är huvudpersoner i nästan alla sketcher och har utvecklat ett finfint samspel. Den här gången överraskar de dessutom ordentligt i ett halsbrytande och galet roligt akrobatiknummer.
Även Gustav Karlsson drar ett tungt lass på scenen. Han sjunger och agerar i roller som Boris Johnson och sin återkommande karaktär, Kjell Gnäll.
Agneta Ottosson är en mångsidig aktör, hon dansar, sjunger solo och spelar teater med auktoritet och är en klippa i stämsången.
Michelle Andersson är föreställningens glittriga showartist, som med sin säkra röst och kraftfulla utstrålning skänker lite glamour åt den avskalade showen. Hon levererar starkt - inte minst ett av de finaste numren, en hyllning till den bortgångna Marie Fredriksson. Även årets nykomling Filippa Thörevik bjuder på fin sång och dans - bland annat sätter hon tonen i det vackra finalnumret.