Konsert
Takida
Lokomotivet, Eskilstuna.
Lokomotivet kokar strax efter klockan åtta på fredagskvällen. Över tusen pers har sökt sig in i den avlånga lokalen.
Det finns en välunderbyggd och ständigt traderad berättelse om Takida som i dag utgör en del av deras egen mytologi. Hur dessa arbetargrabbar från norrländska Ånge kämpat sig fram på egen hand i en cynisk musikindustri bestående av förståsigpåare som gjort sitt bästa för att trycka ner dem. Storstadskritiker har tävlat om att såga deras plattor, deras smöriga rockballader, deras konserter.
Men sedan kom internetrevolutionen och bandet fick en direktlina till fansen, utan att gå via pressen eller de stora skivbolagen. Och den kärlek som de lyckats bygga upp till sin publik verkar bestå alltmer ju fler år de lägger bakom sig.
Det är första gången jag ser Takida. Jag tycker inte att jag är någon elitistisk hipster till kritiker som följer den trendkänsligaste av vindar. Men ändå ser jag problem med Takida som många av bandets fans verkar direkt blinda för.
Att Takida ändå står där på scenen efter 20 års slit får man faktiskt applådera. Strongt jobbat! Och de har bra låtar. Flera av dessa inleder fredagens konsert i Eskilstuna. Stämningen framme vid kravallstaketet är fantastisk. Det ligger en sådan förväntan i luften som bara stora band lyckas bygga upp. Och de första tre låtarna är en explosion av ljus och ljud.
Men det är något som skaver med Takida. De har blivit anklagade för att spela prepubertal låtsas-hårdrock och radiodistad campusrock. Showen är mycket riktigt varierad, rentav eklektisk, och den postmoderna hållningslösheten med sin yta-som-innehåll-estetik genomsyrar Takidas hela existens. Är de inte rentav ett popband som draperar sig i tuffa metalgitarrer när de inte försjunker i dödstrista smörballader? Låtar som "Better" och "Flower Child" skulle rentav kunna sjungas bättre av Tomas Ledin.
För sångaren Robert Petterssons röst är inte mycket att ha under denna konsert. Tidvis sjunger han rentav falskt och som frontman är han förvånansvärt svag. Men inte utan charm. Man gillar honom ändå. Och musikerna är mycket bra tillsammans med den blixtrande spektakulära ljusshowen som hade passat på vilken stor arena som helst.
Men bäst är ändå det furiösa drivet i låtar som "What about me?" och "Deadlock". Där skingras den pubertala replokalsmyten och Takida blir det rocklokomotiv de borde vara.