Svärmorshatet går på tomgång i kammarspel

"Haralds mamma" är en laddad uppgörelse mellan svärdotter och svärmor. Men hatet går på tomgång och likheterna med Johanna Frids hyllade debutroman blir ett problem.

Johanna Frid debuterade 2017 som poet med "Familieepos" (tillsammans med Gordana Spasic) och slog igen året därpå med romanen "Nora eller Brinn Oslo brinn".

Johanna Frid debuterade 2017 som poet med "Familieepos" (tillsammans med Gordana Spasic) och slog igen året därpå med romanen "Nora eller Brinn Oslo brinn".

Foto: Thron Ullberg

Recension2023-06-02 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Johanna Frids debutroman "Nora eller Brinn Oslo brinn" (2018) kämpar huvudpersonen Johanna med endometrios och sjuklig svartsjuka. Det är skamligt att vara svartsjuk och det var denna fula förbjudna känsla som gjorde romanen så kittlande. Romanen återaktualiseras nu också av att den man som ska ha inspirerat till svartsjukedramat kommer med en svarsroman i Danmark.

"Nora eller Brinn Oslo brinn" blev en succé och förväntningarna på Johanna Frids andra roman är höga. Det är lite trist att se att hon har bytt från det mindre förlaget Ellerströms till Albert Bonniers. Det känns skevt att de små förlagen ska stå för återväxten medan de stora plockar de redan mogna frukterna.

Johanna Frid debuterade ihop med Gordana Spasic på Ellerströms med diktsamlingen "Familieepos" (2017). Redan där sattes en ton som har fortsatt att ljuda också genom hennes två romaner både språkligt och tematiskt. Språkligt genom en slängig och samtidigt stundtals svindlande formuleringsförmåga. Tematiskt är det känslan av utanförskap och komplexa familjeförhållanden som är den tydligaste tråden. Frids protagonister är buttra och onåbara. Det är svårt att se det som något annat än självförsvar, även om Frid har en unik förmåga att inte låta prosan bli självömkande.

"Haralds mamma" är upplagd som ett kammarspel. Huvudpersonen är fast med sin svärmor på en flygplats och stämningen är allt annat än god. De är på krigsstigen. De väntar på sonen och sambon, Harald, som de båda vill slita åt sig när han återvänder från ett behandlingshem. Ogillandet de två kvinnorna emellan tycks ömsesidigt. Och hatet hopar sig medan flyget blir alltmer försenat.

Men intrigen blir inte så lysande på boksidan som den är i teorin, inte minst eftersom svärmodern aldrig blir lika levande som jaget. I återblickar får vi följa upptrappningen till konflikten, och kärleksparets tillvaro i den bedrövliga staden Malmö. Jaget i romanen hatar verkligen Malmö. Harald, som arbetar som jurist, missbrukar tabletter och jaget blir utöver flickvän också skötare. När Harald åker iväg till sin mammas sommarstuga för att samla sig blir det dock tydligt att jaget är minst lika beroende av relationen som han. De återskapar sina föräldrarelationer i varandra. Eller som Johanna Frid formulerar det: "Harald var som män är mest: han knullade sin mamma." Det är i relationsskildringen boken är som starkast. Den namnlösa huvudpersonen är rädd för familjen som idé och dess konventioner. Hon förstår inte varför man måste tycka om sin svärmor. Och det måste man väl heller inte, även om det kanske underlättar att åtminstone försöka. Det är tabu att inte spela med i sociala konventioner, och det är tabu att inte bli omtyckt av sin svärmor. Frids texter sträcker sig efter det skamliga.

Det blir ett problem att så mycket upprepas från debuten. Båda böckerna handlar om en kvinna som hatar en annan kvinna som har en relation till den man som hon är tillsammans med; en före detta flickvän respektive en mamma. Båda handlar därtill om att hata en geografisk plats; Oslo respektive Malmö. Och i båda fallen lider huvudpersonen av en sjukdom; endometrios respektive epileptiska anfall. I båda böckerna skriver Johanna Frid fram aviga, såriga och stundtals hatiska huvudpersoner och arbetar med en buttert puttrande humor. Men i den här romanen går det till slut på tomgång.

Roman

Johanna Frid

Haralds mamma

Albert Bonniers förlag