Det finns en känd scen i det första avsnittet av Lena Dunhams framgångsrika tv-serie "Girls", där karaktären Hannah Horvath säger till sina föräldrar: "I think that I may be the voice of my generation. Or at least a voice. Of a generation." När jag läser Isabelle Ståhls andra roman "Eden" tänker jag mycket på de orden.
Romanen handlar, precis som debuten "Just nu är jag här" (2017), om en student som heter Elise. Den här gången är Elise närmare trettio än tjugo, nyligen dumpad och lyckas inte bli klar med sin masteruppsats i konstvetenskap. Allt är meningslöst sedan hon blev dumpad, så hon scrollar på Facebook och drar runt i Stockholm i stället för att göra något med sitt liv. Sedan träffar hon Johannes och Fredrik, två äldre studenter med en homoerotisk relation och cynisk humor. De tre bildar en märklig trio och åker på äventyr i Tyskland.
"Eden" är en exakt spegling av de senaste åren för övre medelklassens universitetsstuderande i större städer: dejtingappar, kommunikation genom Messenger, alkohol, långa litteraturlistor, antidepressiva som gör det svårt att få orgasm, matlådor som förtärs utanför bibliotek. Karaktärernas enda problem är jakten på en lämplig partner och den upplevda, självorsakade meningslösheten – så stora problem att Elise flyr till Berlin över sommaren. Flykten till Berlin är bara ett exempel på de detaljerade tidsmarkörer som gör att romanen känns passé redan nu, i en tid som skulle kunna vara berättelsens. Att bo en tid i Berlin är nämligen samma sak för unga vuxna i dag som att backpacka i Asien var för ett tiotal år sedan – något man gör för att hitta sig själv, för att man inte vet vart man är på väg. För oss som lever i en värld som Elises blir allt förutsägbart och gjort, för de som inte gör det blir romanen fullkomligt otillgänglig, eftersom den imiterar en särskild verklighet.
Imiterandet av verkligheten går igen i karaktärerna. Det är svårt att föreställa sig att personer som Elise, Johannes och Fredrik faktiskt skulle existera, ens i deras kontext – personer som i riktiga konversioner uttalar saker som "Barn är bara distraktion från sökandet efter den verkliga meningen” och ”Jag känner en tomhet som inget jordiskt kan fylla” utan ett uns av ironi. Elise, Johannes och Fredrik är karaktärer av bläck och papper, inte människor av kött och blod. Bara med den insikten kan man möta dem: romanen som ett performance om vår samtid.
Som bäst är "Eden" mot slutet när Elise, Johannes och Fredrik åker ut på den tyska landsbygden. Då övergår den tidigare verklighetsimiterande prosan till något som liknar magisk surrealism och penseldragen blir mer svepande: plötsligt ska Johannes och Fredrik vara män som jagar, det finns ingen telefonuppkoppling, Elise lagar mat och blir ett med naturen, dagarna flyter på till synes utanför tiden. Det är en avlägsen verklighet, en fristad från en hektisk nutida storstadsvardag.
Med "Eden" cementerar Isabelle Ståhl sin röst som en röst för universitetsstudenter från övre medelklassen som bor i en större stad, under slutet av 2010-talet och början av 2020-talet. Och kanske är det för mycket att begära att hon ska vara mer än så, kanske är det tillräckligt att hon är, precis som Hannah Horvath, "a voice of a generation". Att just den gruppen som hon har lånat ut sin röst till råkar vara fullkomligt motbjudande i sin självömkan är inte hennes fel.