Musik
Eric Gadd
Mary´s café
”Det känns som jag är i New York” utbrister min bänkkamrat lyckligt medan hon motar undan mördarsnigeln som målmedvetet stävar i riktning mot kaffekoppen vi ställt ned på gräsmattan.
”Nej, Chicago”, säger jag som aldrig kan sluta sukta efter Mellanvästerns värsting.
Oavsett preferenser har gärdena runt Åkerby utanför Eskilstuna inte mycket gemensamt med bautastäderna västerut. Men en ocean och några hundra mil hit eller dit har knappast någon betydelse när Eric Gadd, hans gitarr och framförallt hans mycket säregna röst sätter trädkronorna i sväng på Marys café.
Det är slutsålt och så fullsatt det, enligt FHM:s rekommendationer, kan bli en kväll precis innan coronan -peppar, peppar - är på väg att släppa greppet om våra utsvultna själar.
Först ut är ”Summer is here” och straxt därefter ger Eric Gadds slumpgenerator, han påstår att han har en sådan, utslag för gamla hitten ”Do you believe in”. Sedan rullar det på med långa raden: "Why Don't You, Why Don't I", "Excuse Me Hallelujah", "Frigolit", "Riding high" och så småningom även Princelåten "I Wanna Be Your Lover".
Undan för undan, låt efter låt, märks att större delen av publiken har full koll på Eric Gadds repertoar: Njuter, blundar och ibland till och med nynnar med i textradera. Ändå är det som om soulkungen på scenen och de bänkade i trädgårdsmöblerna fortfarande är lite blyga för varandra. Det är vad de senaste arton månadernas ständiga distansering gjort med oss. Trevande och lite försiktigt försöker vi hitta tillbaka till oss själva och våga visa den eufori som bara levande musik framfört av ett fullblodsproffs kan utlösa.
– För hur många av er är det här första konserten efter pandemin? frågar Eric Gadd.
Ett hav av händer åker upp i luften.
– För mig är det här åttonde konserten sedan jag kom igång igen och jag känner mig nästan lite ringrostig. Men jag är supertacksam över att ni är här.
Absolut en ömsesidig känsla.
Ett inslag i soulen, grundad i den kyrkliga gospeln, är ofta växelsång mellan ledsångare och publik. Till en början har Gadd problem med att få oss hänga på. Hans oefterhärmlig falsett är just - oefterhärmlig.
Men alltmedan mörkret faller över Marys knäpper vi upp. Och när det är dags att avrunda är islossningen i full gång. Handklappandet vill inte ta slut. Räknar till tre extranummer innan lamporna slocknar.