Ă r 2006 utkom Walter Kempowskis roman "Alles umsonst" som handlar om andra vĂ€rldskrigets slutskede. Fram till dess hade det ansetts omöjligt för en tysk författare att skriva en stor roman om det krig i vilket tyskarna förödde Europa. Nu kommer boken pĂ„ svenska med titeln "Allt förgĂ€ves". ĂversĂ€ttningen Ă€r slĂ„ende bra. Den Ă€r Rebecka KĂ€rdes första frĂ„n tyska. Hon har fĂ„ngat de smĂ„, knappt förnimbara övertonerna i texten. SkĂ€rpan, ömheten och den underbara humorn â allt har hon lyckats bevara.
Kempowski var tonÄring vid andra vÀrldskrigets slut och satt Ätta Är av efterkrigstiden i sovjetiskt fÀngelse, anklagad för att ha spionerat för USA. Att hans sista roman genomsyras av nÀrvaro Àr inte konstigt.
Det Ă€r januari 1945. Den ryska armĂ©n har börjat sin offensiv mot Tyskland. Samtidigt deklarerar en fast radioröst att undermĂ€nniskorna frĂ„n öst aldrig kommer att sĂ€tta sin fot pĂ„ tysk mark. Sedan blir det "Munterhet i morgonstund" med trallvĂ€nliga melodier. Snön yr över en vanskött herrgĂ„rd nĂ€ra östtyska grĂ€nsen, nĂ€r romanen börjar. Ăgarna Ă€r adliga. I grannbyn bor "vanligt folk". Husets Ă€garinna, skönheten Katharina, har lĂ„st in sig i sina privata rum. Mannen Ă€r pĂ„ annat hĂ„ll. NĂ€r hon minns deras resor tĂ€nker hon pĂ„ hur snĂ„l han var med dricks. Hennes dotter har dött men sonen Peter, 12 Ă„r, lever. Han Ă€r mycket ensam.
Ruljangsen pÄ godset sköter Tantchen, en 60-Ärig slÀkting. OförvÀgen och pragmatisk stÄr hon pall, dirigerar tjÀnstefolket, som bestÄr av en polack och tvÄ ukrainskor, och ser till att gardinerna tvÀttas medan man invÀntar flykten. Hon och polacken fattar tömmarna till var sitt Äkdon nÀr de till sist ger sig ivÀg. Bara en gÄng tappar hon fattningen. Det Àr nÀr en sol-och-vÄrare har lurat av henne hÀsten. Ruelsen Àr kortvarig. Snart har hon hÀsten hos sig igen.
Livliga scener utspelats pĂ„ herrgĂ„rden före flykten i samband med att besökare och flyktingar inkvarteras. Walter Kempowskis romangestalter fortsĂ€tter, trots kriget, att utbreda sig om sina sjukdomar, lĂ€sa högt ur sina amatörmĂ€ssiga verk och utdela tjuvnyp. ĂndĂ„ Ă€r de grandiosa i sin blandning av ont och gott och i sin komplexitet. Men sedan Ă€r det mest död. Byns illa sedde nazist lĂ€gger nĂ€san i allt. PĂ„ herrgĂ„rden noterar han att man har gjort klart för förbjuden flykt, men han tiger eftersom han just har tackat ja till flĂ€skgryta. OcksĂ„ denne beskĂ€ftige smĂ„pĂ„ve utrustas av Kempowski med ett hjĂ€rta. PĂ„ slutsidan ger mannen pojken Peter sin plats pĂ„ en bĂ„t mot rĂ€ddning. DĂ€refter stĂ€ller Kempowski en avgörande frĂ„ga: "Var allt bra nu?"
Evigheten hör till det som avhandlas. En gammal adjunkt lÀr sig tysk poesi utantill just för att rÀdda den till evigheten. SÄ, vips, Àr han död. Jag tror att avsnittet Àr en frÀn replik till Ray Bradburys naiva passage i "Fahrenheit 451" (1953) om mÀnniskor som memorerar vÀrldslitteraturen för att rÀdda den frÄn förstörelse
Bokens hjÀrtpunkt Àr nÀr den handlingsförlamade Katharina övertalas att gömma en jude. Hon sÀger ja "och pÄ en sekund blev hon en annan", nu nÀr ocksÄ hon "ingick i stafetten för att rÀdda ett mÀnniskoliv". Att övervinna sin rÀdsla för vad som kan drabba den egna personen framstÀlls som den ultimata grÀnsen för vad mÀnniskan kan uppnÄ, medan mÀnniskans krigande stÄr för den ultimata meningslösheten.