Roman
Freke Räihä
Stanna kvar
Bokförlaget Lejd
När poeten Freke Räihä debuterar som romanförfattare är det med vad förlaget kallar en "kollektivroman". Året är 1945 och platsen ett litet västerbottniskt samhälle vid kusten. Den första gestalt som möter läsaren kallas fiskaren. Han är lite eljest – detta underbara norrländska uttryck – och blir när han är ute och vittjar sina nät vittne till en våldtäkt.
Fiskarens perspektiv är nerifrån, utifrån, medan länsman står som tydlig representant för överheten. Överlag gestaltar författaren väl den självklara skillnad på folk och folk som råder i samhället, även om hans teknik att varva övertydlighet med antydningar ibland känns frustrerande. Att Freke Räihä är poet märks i hans språk med dialektala inslag. Språket är levande, ibland hisnande vackert i sin enkelhet, som när han skriver: "Fiskarens stig är i havet." Här finns också temat om träindustrin och kampen för bättre villkor. Samen Laara har fått börja arbeta på sågen, ungdomarna Lilian och Margareta måste dölja sin kärlek, och kriget i Europa som just tar slut kommer mycket nära. Tidningarna berättar om de tyska dödslägrens fasor.
Var för sig har de korta kapitlen i den hundrasidiga romanen karaktären av prosapoem. De är dock något för fragmentariska för att fullt ut fungera som helhet. Trots det uttrycksfulla språket är det som om de många gestalterna inte riktigt får plats. Kanske har Freke Räihä i själva verket stoff till att utveckla flera berättelser.