Roman
Anna Westphalen
Diana, döden och jag
Natur & Kultur
Det är svårt att tro att "Diana, döden och jag" är skriven av en svensk författare. Romanen har ett kontinentalt snitt. Den är infallsrik, mångsidig, kulturell och berörande. Likaså är det svårt att tro att det rör sig om en debutroman. Visserligen visade Anna Westphalen upp sin talang redan 2015 med den uppmärksammade novellsamlingen "Perfekt packad skit", men ett romanbygge på 250 sidor är trots allt något annat.
Diana Klemens hamnade som 18-åring i koma vid ett medicinskt experiment och vaknade upp som 41-åring. Av de 200 som deltog i experimentet överlevde bara hon och bokens berättare, en androgyn gestalt som har hunnit bli 49 år. Sedan han vaknade har han vegeterat sig fram med "skammen att inte vilja leva".
Men så dyker Diana upp. Som en uppskruvad tonåring vill hon göra något storslaget för att fira att hon lever. Hon beslutar att återlämna sin familjs elva tavlor från nazitiden till de ursprungliga ägarna. Och hon övertalar bokens berättare att hjälpa henne. Projektet för dem ut i Europa bland andra överlevare.
Med blixtrande språkbehandling berättar Anna Westphalen om flickkvinnan Diana som väcker en annan människa ur sin livsförlamning men inte själv får någon kärlek. När hon, denna tonåring i en vuxen kvinnas kropp, frågar berättaren om han vill lära sig att dansa tango, är man ohjälpligt fast. Döden och kärleken står nakna och skälvande i en roman som inte kan beskrivas som något annat än ett läsäventyr.