Drama
Titel: Paradiset brinner
Visas på: Bio
I rollerna: Bianca Delbravo, Dilvin Asaad, Safira Mossberg
Regi: Mika Gustafson
Speltid: 108 min
Betyg: 4
Tre systrar som har övergivits av sina föräldrar, 16-åriga Laura (Bianca Delbravo), 12-åriga Mira (Dilvin Asaad) och 7-åriga Steffi (Safira Mossberg), bor själva i familjens radhus. De har inga gränser satta av vuxna. Maten stjäl de, men hur de klarar boendekostnaderna är oklart. Ansvaret för trion vilar på Lauras unga axlar. När socialassistenten ringer och vill göra hembesök mörkar hon det för systrarna.
Till skillnad från tonåringen i vårens fransk-belgiska film "Normal" smider inte Laura några kreativa planer för soc-besöket. I stället börjar hon göra inbrott i flotta lägenheter och hus tillsammans med en utflippad småbarnsmamma (Ida Engvoll). Det blir början på en spricka mellan systrarna. De två andra söker sig också ut till andra sammanhang när storasystern inte passar på dem längre.
I Mika Gustafsons tonårsvariant av barnboksklassikern "Palle är ensam i världen" stryker herrelösa hundar symboliskt omkring. Ett kort klipp från Tarkovskijs "Stalker" flimrar också förbi med en vildhund vid en pöl i den gåtfulla zonen. Stämningen är gåtfull också i den här föräldrafria tonårs(mar)drömmen. Det är sannerligen ingen idyll som skildras.
Rollistan består mest av flickor och kvinnor. Blott två män finns med i periferin. Den ena vill vinna i karaokesång på traktens sylta (som om han vore med i en Kaurismäki-film). Den andra är arg på sin fru, den utflippade småbarnsmamman. Systrarnas tjejgäng tjuvbadar i grannskapets pooler och hittar på egna riter som inte alltid är snälla. Just det påminner om en annan klassiker i övergivna unga-genren, "Flugornas herre".
Men även om det finns beröringspunkter med annat stoff så är det en egensinnig film som Mika Gustafson har gjort. Handlingen är oförutsägbar, bilderna verkar ibland dokumentära, dialogen är karg och mycket är outtalat, men rått snarare än poetiskt. Gustafson har tidigare vunnit en Guldbagge för bästa dokumentär med "Silvana – Väck mig när ni vaknat". För den här filmen har hon fått priser för sin regi vid filmfestivalerna i Venedig och London. Det är välförtjänt, de fantastiska unga skådespelarna har inga falska tonfall och handlingen klibbar fast i tankarna. En innerlig gemenskap mellan systrarna inger en strimma av hopp i deras såriga övergivenhet.