Döden som det starkaste argumentet för livet

Alicia Galliennes postuma dikter talar om en stor diktare i vardande. Den franska poeten kunde ha blivit en av sin generations absoluta största.

Alicia Gallienne (1970–1990) dog i en ärftlig sjukdom. Hennes dikter förvarades i familjens arkiv i nästan 30 år. När de publicerades i Frankrike år 2020 hyllades de unisont.

Alicia Gallienne (1970–1990) dog i en ärftlig sjukdom. Hennes dikter förvarades i familjens arkiv i nästan 30 år. När de publicerades i Frankrike år 2020 hyllades de unisont.

Foto: Alvaro Canovas

Recension2023-12-22 11:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Poesi

Alicia Gallienne
Andra halvan av drömmen är min
Övers. Inger Johansson
Elisabeth Grate Bokförlag

Alicia Gallienne gick bort på julafton 1990. En 20-årig fransk kvinna, död efter en långvarig och obotlig åkomma. Världen visste inte då att hon var en av de unga döda poeterna, eller konstnärerna, musikerna, drömmarna. Nu ges hennes poesi ut i svensk tolkning och nu förstår världen också att tragedin var dubbel; de postuma dikterna talar om en stor poet i vardande, kanske rent av en mycket stor poet med en häpnadsväckande skrivkraft.

Under läsningen tänker jag jämt på Schubert. Inte enbart på hans likaledes förtidiga död, utan på själva klangen. Gallienne och Schubert förenas i att de så aktivt förmår låta döden verka som ett starkt livsargument. Därav klangen, den som förenar trots och vemod, ett slags sammanfattning av det oundvikliga och därför så oerhört vacker. Det är något som de flesta kan lägga åt sidan under mest hela livsloppet; insikten om det ofrånkomliga slutet. Hos Gallienne kan det skrivas ut, det driver hennes dikter framåt, det upprätthåller hennes resonemang, motiverar hennes passioner, önskningar och hela hennes unga visdom.

Unga människor ska egentligen inte vara visa, de ska inte kunna se tillbaka med avklarnad klokhet. Därför är också Galliennes livskänsla så intensiv, samtidigt som hennes anspråk är så yviga. Det är ungdomen som vill vara anspråksfull och söker de stora gesterna. Hennes poetiska begåvning är obestridlig och hon finner de helt säregna vändningarna utan ansträngning. "Nätterna är för korta och jag spionerar ängsligt på min sömn", skriver hon i en av bokens prosalyriska passager, önskande sig att hon slapp sova och bara hade tid att leva. I sådan stunder blir känslan hjärtskärande, en rämna brister upp i det ymniga språket, sorgen blir oförställd.

Högstämdheten i dikterna leder tankarna till Rilke – eller Folke Isaksson om man föredrar svenska referenser. Galliennes romantiska storslagenhet är så oblyg. Hon kan helt enkelt inte hålla tillbaka de stora utspelen: "Varför bär jag inom mig den kraft som behövs/ För att flytta berg som jag inte kan bestiga?/ Varför detta gravlika tomrum/ Likt en lekplats för barn utan skugga?/ Varför denna rikedom denna händernas gåva/ Som ännu skriver utan morgondag?" Alltför stor, alltför ung. 30 år efter hennes död gavs dikterna ut för första gången.