Drama
Titel: Disco boy
Visas på: Bio
I rollerna: Franz Rogowski, Morr Ndiaye, Laetitia Ky
Regi: Giacomo Abbruzzese
Speltid: 92 min
Betyg: 3
I praktmelodramen "Valborgsmässoafton" från 1935 leder en skandal som inbegriper otrohet, abort och mord till att livet raseras för direktör Borg, spelad av Lars Hanson. Lösningen på hans problem är lika drastisk som självklar – Borg tar värvning i den franska främlingslegionen, och snart syns en melankolisk direktör blicka ut över ökenkulisser iklädd det legendariska arméförbandets ikoniska skärmmössa.
Närmare ett sekel senare – och i trots mot tiden – finns legionen kvar, liksom vår fascination inför denna koloniala kvarleva. Claire Denis moderna klassiker "Beau travail" (1999) har cementerat legionens plats som filmmotiv, och fortfarande utövar den en närmast mytisk lockelse på världens hemlösa själar.
För Aleksej i "Disco boy" är det de dystra framtidsutsikterna i hemlandet Belarus som får honom att ta värvning, liksom det franska medborgarskap som hägrar efter fem års tjänstgöring. Efter en tuff träningsperiod skickas han på uppdrag till Nigeria, där legionen försvarar oljeintressen mot en milis.
Ett syskonpar i gerillan ger filmen dubbla perspektiv på denna konflikt mellan global kapitalism och lokal emancipationssträvan. I slutändan spelar dock handlingen en sekundär roll för den italienska regissören Giacomo Abbruzzese, som mer än något annat tycks intresserad av att skapa förtätad stämning. De dröjande bilderna från Nigerdeltats djungler, legionens baracker och Paris dansgolv ackompanjeras av den franska musikern Vitalics suggestivt elektroniska soundtrack. Emellanåt används oväntade grepp, som när nattliga strider i djungeln fångas med infraröd kamera.
I slutändan fungerar främlingslegionen framför allt som en sliten och övertydlig bild av främlingskapets existentiella tomhet, och Giacomo Abbruzzese lägger mer kraft på uppseendeväckande bilder än på sina rollfigurer. Trots att filmen rundar av med en skamlös stöld från just "Beau travail", får man dock konstatera att han lyckas ganska väl i sin föresats. Att det vilar något ofärdigt över "Disco boy" är egentligen inget större problem, då detta är en film inför vilken man bör släppa sina förväntningar på stringens och ryckas med av dess drömska berättarlogik, suggestiva bilder och förtätade ljudmatta.