Musik
Symfoni knas
Clownclubben och Eskilstuna symfoniorkester
Dirigent: Gustav Aske Sønksen
I Konserthallens dunkel hörs röster och tisslande och tasslande. Det är barnen och deras familjer som kommit dit för att lyssna och framför allt se Eskilstuna symfoniorkester och Sörmlands sjukhusclowner busa tillsammans.
Konserten börjar som en normal konsert ofta gör. Den danske dirigenten Sønksen vevar igång alltihop till Carl Nielsens urpampiga "Orientalisk festmarsch". Men då smyger plötsligt clowner in på sidorna i salongen. En del försedda med ballonger, andra stirrandes nyfiket på folkmassan i salen.
Det är en lysande inledning på showen "Symfoni knas", och därefter blir det bara bättre och bättre.
Clownclubbens koncept är att ha en lyhörd publikkontakt. De är vana att röra sig bland barn och äldre på länets sjukhus och även här är publikkänslan hundraprocentig.
På scenen pumpar orkestern på med den ena klassikern efter den andra samtidigt clownerna rör sig mer eller mindre fritt. Redan andra numret är ett smärre mästerstycke då Tant Prick (Lotta Lagerström) trasslar med skurhink, svabb och andra städattiraljer till de välkända tonerna av Mozarts 40:e symfoni.
Här hajar man också att orkestern inte är mycket att fästa blicken på i jämförelse med dessa fantastiska clowner.
Numret är rena Chaplinfilmen i sin mimiska enkelhet. Musiken förstärker naturligtvis intrycket av stumfilm, och det chaplinska uttrycket är något alla är programmerade att skratta åt. Men som hon gör det! En mystisk låda full med andra färgglada lådor åker upp, den ena efter den andra, travas på varandra. Resultatet är en stapel med ordet kärlek på vertikalen som sedan står kvar under resten av showen och påminner oss om den intensiva värme clownerna utstrålar.
Rena barnlåtar med lycklig Disney-känsla, som "Mitt i djungeln" från "Lejonkungen", avlöser klassiska stycken av Grieg och Tjajkovskij.
Det är alltid roligt och fyndigt. Bäst är när orkestern exploderar i våldsam rysk modernism med Prokofievs "Riddarnas dans" ur baletten "Romeo och Julia" samtidigt som clownerna kör en parodi på ett av dramats mest ikoniska ögonblick, den berömda balkongscenen. Resultatet är ytterligare en chaplinsk pantomim med en lång målarstege.
Dan och Gullan Bornemarks glada "Vart tog vägen vägen" avslutar och fullbordar känslan av fullträff.
Klassisk musik blir inte roligare än så här.