Teater
"Tiden är vårt hem"
Av: Lars Norén
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Medverkande: Jelena af Sandeberg, Sofia Ledarp, Magnus Krepper, Henrik Norlén, Samuel Frler, Tova Magnusson, med flera
Speltid: 4 timmar inklusive paus
Plats: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Kanske styr ordet "Tiden" i pjäsens titel redan från början in tankarna på begreppet tid. Tiden är hur som helst en högst närvarande faktor när man ska se den storslagna uppsättningen av Lars Norén-pjäsen på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen.
Till att börja med är föreställningen så lång att tiden gör sig påtagligt påmind i ens egen kropp när förmågan att sitta stilla prövas till bristningsgränsen. Att alla i salongen år 2023 fortfarande sitter kvar efter fyra timmar och inte har börjat fipplat med mobilerna när applådtacket kommer, är ett lika gott betyg på den här föreställningen som en hyllande recension.
Och den är verkligen väldigt bra med tunga skådespelarinsatser av hela ensemblen. Visst kan det kännas lite långdraget, ofokuserat och daterat i vissa sekvenser. Men som helhet är "Tiden är vårt hem" en stor teaterupplevelse.
Det är sommaren 1992. I en by på Österlen har Anna (Helena af Sandeberg) just kommit till sitt föräldrahem. Hennes far har nyligen gått bort och hon har ärvt huset. Hon är sliten på grund av sitt krävande jobb som tv-journalist och den svajiga relationen Harald (Henrik Norlén). Men nu ska hon fira semester i hembyn och umgås med sin bror, brorsdotter och sina barndomsvänner.
En efter en kommer de förbi och hälsar på. Den överdrivet glada och lyckliga grannfrun Prick (Sofia Ledarp) och hennes tråååkiga man Nils (Magnus Krepper – och ja, han tillverkar ost på sin gård!) som aldrig kan sluta gnälla om böndernas villkor och deras autistiska och sanningssägande tonårsdotter Julia. Annas bror Jakob, läkare och författare som skrivit flera böcker om livet i byn och hans dotter Muller. Det omaka paret Greta och Erik, samt Eriks bror, den gravt alkoholiserade Tomas (Johannes Kuhnke).
I andra akten sammanstrålar de alla till en den traditionsenliga festen i Annas och Harald trädgård. Spriten flödar men det blir inte lika trevligt som det brukar. I stället kommer undertryckta känslor och sanningar upp till ytan. Det hela slutar förstås i en katastrof.
Att pjäsen skrevs och utspelar sig i början på 1990-talet ger perspektiv på vår tid. Sett i backspegeln stod vi 1992 på randen till en ny era, präglad av digitalisering, globalisering och individualisering. De 30 år som har gott adderar ett nytt och intressant lager till pjäsen.
Nämligen insikten om att det mesta trots allt är sig likt.
De vuxna i gänget tycker att de har koll och vet hur världen fungerar. Men när de pratar om sin jazzmusik och poesi från 60-talet och fipplar med kassetter i stereon, står det smärtsamt klart att de är hopplöst mossiga och helt fast i sin förgångna tid.
För de kan ju inte släppa sitt förflutna.
Deras relationer från uppväxten är lika mycket tunga bojor och icke glömda oförrätter som de är sammanhang, trygghet och starka minnen.
Igenkänningsfaktorn är skyhög – även om de flesta släktkalasen och festerna med gamla goda vänner aldrig brukar sluta i uppgörelser av Norénska proportioner, är det ändå liknande saker som brukar komma upp.
Att tiden verkligen är ett hem för oss alla blir uppenbar.