Drama/Komedi
Titel: Beau is afraid
Visas på: Bio
I rollerna: Joaquin Phoenix, Patti LuPone, Nathan Lane
Regi: Ari Aster
Speltid: 179 min
Betyg: 4
Vad är det värsta som kan hända? Fråga den neurotiske Beau Wasserman (Joaquin Phoenix), en tafatt storstadseremit i medelåldern som mellan föga lugnande psykiaterbesök motvilligt lever ut sina vildaste mardrömmar och återupplever riktigt mörka barndomstrauman. I sin nya tre timmar långa filmodyssé överger den experimenttörstige "Hereditary"- och "Midsommar"-regissören Ari Aster den renodlade skräckgenren för att hänge sig åt utdragna psykedeliska äventyr – sådana som endast vardagsspöken, ensamhet och till synes vänliga och överbeskyddande medmänniskor kan bjuda på. Neurosernas absurda och gränslösa helvetesfärd går allt snabbare och aldrig får Beau ro i denna märkliga film, beskriven av regissören själv som "en judisk 'Sagan om ringen'".
Härskarringen uteblir – men det finns ett gigantiskt penismonster, brutala huvudskador, en ambulerande skogsteater och en kvinnas huvudlösa kropp. "Beau is afraid" är episk fantasy som utspelar sig i en överdimensionerad amerikansk motsvarighet till Roy Anderssons udda och sköra universum. Den lågmälda livslångt medicinerade Beau blir i filmens första scen utsatt för skakvåld (svenska för "shaken baby syndrome"), för att sedan slussas vidare mellan olika rädslor triggade av hans lägenhet, grannar, gatan utanför, hotfulla pillerbipacksedlar och framför allt det stundande besöket hemma hos mamman, trygghetsförsäkringsjätten Mona (kusligt välspelad av Patti LuPone). För Beau innebär resan dit en grandios konfrontation med egna skuldkänslor, paranoia och medberoende, och under besöket förvandlas hela filmen sakta men säkert till en uppgörelse med några av det amerikanska samhällets allra sjukaste hemligheter.
"Beau is afraid" är produktionsbolaget A24:s dyraste satsning hittills och jag önskar stundtals att någon dragit i handbromsen innan ännu en påkostad bakåt- eller framåtblick hade pressats in. Å andra sidan är just omsorgen om detaljerna filmens stora behållning; Ari Asters parhäst, filmfotografen Pawel Pogorzelski, betonar (över)tydligt varje plågsamt ögonblick och skyndar inte förbi någonting. Filmen är en hypnotisk upplevelse där Beaus och ens egna rädslor blandas samman, och på köpet får man tack vare ett utmärkt soundtrack några favoritlåtar förstörda för all framtid.