I en tid då språk har blivit en handelsvara som dagligen förlorar i värde är en rad av Kristina Lugn något att vårda som en dyrgrip. Hon är understrykningarnas poet, man kan bära med sig hennes rader som försvar, medveten om att det finns särskilt precisa bilder av ensamhetens och livfullhetens domäner nära till hands.
När Kristina Lugn avled 2020 fann man en mängd opublicerade dikter i hennes hem. Ett urval publiceras nu i den postuma samlingen "Inte alls dåligt". Ytterst lite har redaktören gripit in med påpekanden och fotnoter och det finns ingen uppenbar ordning eller kronologi. Det är som det bör vara. Bristen på titlar och sammanhang förstärker känslan av att ta del av någonting lösryckt. Lugn hade nog inte velat ha det på annat vis.
Dikterna som presenteras här ekar av poetens igenkännbara fyndigheter. Varje sida överraskar med sina vändningar, sin idérikedom. Hon reser en kupol av vardagliga detaljer i sitt hem och stagar upp den med längtan och undran. Ensamheten är nästan alltid central, döden kommer krypande och farvälet är aldrig långt borta. Precis som det heller aldrig har varit.
Ofta fastnar modstulenheten i halsen. Vilken annan poet kan skriva "I skamvrån sitter hustomten/ och griljerar dumt fläskläppar"; vem kan skriva "Döden kom med skilsmässohandlingarna/ till söndagsskolan" – och med dessa bilder göra sig förstådd? Vem kan fånga en längtan så här elegant: "Livet lämnade kvar sin soppåse/ i min ensamhet när det gick hem."? Få andra kan med samma glimt i ögat vara sorgesam:
Det finns så många sätt att leva.
Jag ska lämna några förslag i morgon.
Fallfrukten sitter och röker
i sitt knäpptysta nattlinne.
Alster publicerade efter någon annans samvete än författarens (såvitt jag förstått det hade Kristina Lugn inte efterlämnat något önskemål i den riktningen) öppnar för en bättre blick över det återkommande, det som prövas. Bland all uppgivenhet glimmar de ständiga imperativen till: "Spring inte på gågatorna", "Stanna när spärrvakten skriker", "Försök att inte tralla med på sista versen". Barnet är som alltid i diktens blickfång, en sorgskepnad med ljus i ögonen, men får allt oftare sällskap av en kropp som "spricker i sömmarna" och "bär kläder av lera". Favorituttryck prövas på olika håll, människan som en "hjärtslitande händelse" och det vackra påstående som också får avsluta den här samlingen: "Det är bara kärlek / som susar över gravarna".
Döden får många namn och skepnader: "det lilla huset vid smärtgränsen", "vilorummets trygga gunga", "hjärtats hemska sotbädd". Den skrämmer, även om "det är inte trevligt här". Med ett liv så tätt knutet till en plats, en lägenhet, nalkas avslutet som ett slags flytt. Man föreställer sig denna lägenhet, med dikterna spridda kring sin författare, där mödrar och döttrar dyker upp men i olika roller och skepnader tills de nästan tycks sammanblandade. "Min festskrift", skriver Lugn om den dikt som framstår som mest klarsynt, mest i harmoni med sin omvärld. Den står ut, till och med i denna samling av lysande, vibrerande texter:
Tänd i taket.
Skruven lossnar.
Och när jag närmar mig målet
svartnar den gula tandraden.
Jag ser nu en drottnings dödskalle
ja allting lossnar och längtar
och vill inte hem.
[...]
Medicinerna lämnar jag kvar.
Jag vill att ni ska bjuda på dem på minnesstunden.
Ni ska aldrig få ta mig som jag är.
Nu kommer ingen och tar mig.