Agnes Wästfelt, John Kinell och Amanda Flodin som Askungens styvfamilj i Rossinis opera som spelas på Eskilstuna Teater.
Askungen
Av: Gioacchino Rossini
Libretto: Jacapo Ferretti
Översättning och regi: Per-Erik Öhrn
Medverkande; Ulrika Skarby, Mattias Gunnari, John Kinell, Agnes Wästfelt, Amanda Flodin, Seth Sundman och Karl Peter Eriksson
Piano: Henrik Löwnemark
Scenografi/kostym: Peter Astor Ögren, Birgotta Lovén med flera
Produktion: Moderna Operan
Eskilstuna Teater
När Rossinis opera "Askungen" flyttat in på Eskilstuna Teater är det i ett komprimerat format, med en kör nedbantad till fyra personer och orkestern ersatt med en pianist. Scenografin är en enkel men riktigt smart, den består av skärmar på hjul, som blixtsnabbt skapar illusionen av såväl köksregioner, kunglig balsal och nerslitet herremanshus.
Inget saknas, både öga och öra får sitt. Dessutom lämnar man salongen med en skön känsla i magen.
"Askungen" bygger på en urgammal folksaga och den här operan hade urpremiär 1817. Trots det känns historien aktuell. Det är lite som att se på reality-tv upphöjd till ny nivå genom sång och musik i toppklas.
Det bränner till direkt i första akten när en tiggare dyker upp vid dörren till Don Magnificios skabbiga hus. Han jagas bort av systrarna Clorinda och Tisbe. Askungen, som slavar som oavlönad piga i hushållet förbarmar sig över honom och ger honom lite bröd.
Askungen är föräldralös, hennes far dog när hon var barn och modern dog strax efter sitt giftermål med Don Magnifico, som alltså ensam har fått fostra sin bonusfamilj med de två egna döttrarna och Askungen. Han har inte gjort ett bra jobb och nu är pengarna slut medan smaken på det goda livet är intakt. Hans enda tillgång är döttrarna, som skulle kunna gifta sig rikt.
Väl medvetna om att de är en handelsvara siktar styvsystrarna högt. Och när budet kommer om att rikets mest åtråvärda bachelor, prins Alidoro, söker en fru, gör de sig redo – alla medel är tillåtna.
Vad de inte vet är att tiggaren som besökte dem i själva verket agerade "Big Brother"-kamera. Han är prinsens informator Alidoro som under täckmantel skulle ta reda på mer om flickorna i huset. De har inte heller någon aning om att prinsen som kommer hem till dem är en "Masked singer". Under ståten döljer sig prinsens kammarherre, Dandini.
Prinsen själv uppträder som tjänare och hamnar nere i köket. Där träffar han Askungen och sedan rullar denna romantiska förvecklingskomedi vidare in i andra akten där slutet är lyckligt – i alla fall för Askungen som vinner högsta vinsten i den här såpan.
Förutom att helheten är underhållande bjuder "Askungen" på flera höjdpunkter. Ulrika Skarby Askungen har stark utstrålning och hon bemästrar de många och svåra sångpartierna med glans – i slutscenens bravuraria blåser publiken nästan av stolarna. Hon matchas fint av stensäkra Karl Peter Erikssons roliga, karismatiska Dandini, som stjäl showen så fort han är på scenen.
Ulrika Skarby spelar titelrollen i uppsättningen av Rossinis "Askungen" på Eskilstuna Teater. Här i en scen mot Karl Peter Erikssons Dandini.
Överhuvudtaget är castingen imponerande. Agnes Wästfelt och Amanda Flodin är underbara som griniga och bortskämda styvsystrar, och deras sång bidrar starkt till att det lyfter i första aktens final och i sextetten i andra akten.
I rollen som prins Ramiro ses den unga tenoren Mattias Gunnari från Strängnäs, och i hans gestaltning blir Ramiro till en blyg, lågmäld kille som motvilligt tvingats ut på äktenskapsmarknaden och nu får hjälp av sina anställda som blir dejtingcoacher. Det är lite "Bonde söker fru" över det hela.
Tenoren Mattias Gunnari från Strängnäs spelar Prins Ramiro.