När jag var ung student och stipendiat på Hebrew University i Jerusalem blev jag kär i en kvinna från Kfar Saba. I min förälskelses övermod gick jag till överrabbinatet på Heichal Shlomo och frågade hur jag skulle göra för att konvertera. Jag möttes av oförstående och ointresse. En lärare på universitetet tröstade mig med att en dålig lutheran antagligen blir en lika dålig jude och att jag borde vara tacksam att slippa alla mitzvot, lagarna. Ett år senare for jag hem till Sverige och blev en dålig luthersk präst.
Händelsen kommer framför mig när jag läser Sara Mannheimers roman "Tvivlet". En kvinna, med många drag av Mannheimer själv, brottas med sin kamp att konvertera till judendomen. Hennes förutsättningar är dock annorlunda. På sin pappas sida tillhörande en judisk familj med släktskap rakt ned till den danske judiske predikanten Isaac Noah Mannheimer på 1800-talet, står hon i nära kontakt med judisk tradition och tänkande. Men eftersom tillhörigheten ärvs på mammans sida står hon också utanför samma religion och gemenskap. Detta utanförskap möter läsaren på bokens första sida: "Jag halar fram en hälsningsfras på hebreiska, han svarar lite frånvarande på svenska." Inte desto mindre lever hon med Toran, lagtexterna i de fem Moseböckerna, och håller sabbatstraditionen vid liv: tänder och välsignar ljusen, brödet och vinet. Romanen är uppbyggd utifrån budorden som finns i Toran, med kapitelrubriker från synagogans läsning ur den. En sorgsam läsning, ibland smärtsam, men också fylld av humor.
Smärtan finns i utanförskapet och kluvenheten, som också går igen i kvinnan själv. Hon brottas med en inre tvillingsyster, A, som vill annat än hon själv. A och hon står i relation till varandra som vore de Eros och Thanatos. Deras brottning sträcker sig från den judiska tillhörigheten till relationen med mannen O. Snart byggs en vägg också i hemmet och även där blandas samhörighet med utanförskap. Det går liksom igen i livets alla områden. Två olyckliga förälskelser. Vem vill jag tillhöra – vem vill att jag tillhör dem? Det som består är relationen till mamman, ett kärvt men följsamt ankare i livet. En arbetsresa till Vilnius för kvinnan vidare till Krakow, Auschwitz och till Wien där hon i den stora synagogan ser ett porträtt på Isaac Noah Mannheimer. Hon fortsätter till Prag och på något sätt blir Franz Kafka den gestalt som hjälper henne att smälta samman alla olika världar och relationer. I en briljant analys av hans roman "Processen" når den oavslutade konverteringen och den avslutade relationen med O en form av acceptans.
Så är det detta med det autofiktiva skrivandet, som jag har svårt att fördra. Sara Mannheimer kallar sin bok för roman. Innehållet, och berättelsens gestalter, tycks dock hålla sig nära verklighetens vardagliga skeenden. Människor är igenkännbara. Det gör att läsaren kommer nära författaren som både bokens ansvariga och agerande huvudperson, liksom de människor som finns i författarens närhet. Samtidigt är boken en roman, inte ens en självbiografisk sådan. Det blir ett slags brasklapp eller ett friskrivningskvitto till det som sägs och hur det ska uppfattas. En sådan här roman saknar för mig modet att vara uppriktigt biografisk och flyr den arbetsmässiga mödan att göra en bra berättelse av livet som det är.