Margreth Olin vänder hem till Oldedalen

Den hyllade norska dokumentärfilmsskaparen skildrar sina åldrande föräldrar och en utmattad natur.

I "Jordens sång" vänder Margreth Olin ("Självporträtt", "Mannen från Snåsa") hem till Oldedalens pampiga fjordlandskap.

I "Jordens sång" vänder Margreth Olin ("Självporträtt", "Mannen från Snåsa") hem till Oldedalens pampiga fjordlandskap.

Foto: Dag Asle Mykløen

Recension2023-09-28 11:57
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dokumentär

Titel: Jordens sång
Visas på: Bio
Regi: Margreth Olin
Medverkande: Magnhild Mykløen, Jørgen Mykløen
Speltid: 90 min
Betyg: 2

"Jordens sång" är ett memento mori med utgångspunkt i Margreth Olins hembygd Oldedalen. Regissörens föräldrar agerar ciceroner i en familjekrönika sammanlänkad med det omkringliggande fjordlandskapet. De åldrande kropparnas skörhet och skönhet är ett motiv som känns igen från "De mjuka händerna" (1998). I "Jordens sång" ställs dessa kroppar jämsides med naturen, som också den uppvisar ett utmattningssyndrom.

Filmen är uppdelad i fyra kapitel döpta efter årstiderna, och i cirkelkompositionen finns hoppet om en ny vår. Margreth Olin ägnar sig åt sin sedvanliga balansakt mellan patos och kitsch, men faller här till föga inför landskapets potential som skärmsläckare. Föräldrarnas sympatiska utstrålning och fina anekdoter drunknar i en springflod av drönaråkningar och orkestralt medhårsstrykande. En film som borde vara spröd och lyhörd blir i stället svulstigt tondöv. Framför allt saknar jag kopplingen mellan kamera och natur. Victor Kossakovsky ("Gunda", "Aquarella") har bevisat att denna går att frammana även medelst själlös digitalteknik.

I enskilda bilder glänser visserligen "Jordens sång" till. En tranas flykt. Ett höstlövs textur. En översvämmad skog. Faderns goretexkängor som trampar i det spröda fjolårsgräset. Det är med de fina snarare än de breda penseldragen som Margreth Olin fångar livsnerven, även om hon själv tycks övertygad om motsatsen.