Susan Sontags reflexion om tingligheten i W. G. Sebalds prosa är lika precis som kortfattad. Som recensent kan jag bara hålla med henne. Jag vet ingen författare som mer exakt framkallar tingens magi och tankens tinglighet som denne tyska jätte, som säkert fått Nobelpriset om han inte hade gått bort 2001 vid 57 års ålder.
Jag vet heller ingen författare som är svårare att karaktärisera. W. G. Sebald är dokumentär, psykologisk, tragisk, essäistisk och dramatisk. Hans komposition är överväldigande symfonisk. Hans romaner tar avstamp i det rent dokumentära och låter därefter verklighetens alla spänningar och tonarter växa ut till den där kraftiga symfonin. Det finns nästan ingen dialog hos Sebald, allting händer på distans i beskrivande och analytiska meningar, formulerade av en lika sorgsen som intelligent betraktare.
W. G. Sebald lämnar realismen bakom sig, ändå verkar han hyperrealistisk. Han springer från autofiktionen, ändå fiktionaliserar han verkligheten på ett briljant sätt. Han approprierar med en frenesi som dödar alla invändningar. Hans litterära stölder är uppseendeväckande tydliga, men omstöpta med en kraft som förlåter allt, även om de har gett upphov till visst rabalder för förlagen. Max Ferber är ett av ödena i den moderna klassikern "Utvandrade" och stavades ursprungligen Aurach i en berättelse där förebilden hette Frank Auerbach. Det blev ursäkt och lite redigering när det begav sig, men berättelsen låg kvar.
"Utvandrade" är ett av författarens mest betydande verk, utkom 1992 och kom på svenska första gången 2002. De fyra tragiska människoödena i berättelsesamlingen, som nu finns i nyutgåva, förenas av sin judiska kontext och sin undergång. Fyra män från 1900-talets europeiska tumult, fyra män som sprids ut från ursprunget men som bevarar dess minnen och förgås tillsammans med dem. En kirurg från Litauen, en gammal lärare från en bayersk folkskola, en släkting i USA och en konstnärsvän i Manchester. Fyra långa berättelser om Henry Selwyn, Paul Bereyter, Ambros Adelwarth och Max Ferber.
Ambros dör efter mängder av elchocker på ett sjukhus i USA. Helt frivilligt underkastar han sig den ödeläggande behandlingen, genomförd som ett slags elektriska serieanfall, just därför att han vill utrota det fruktansvärda minnet av en oundviklig sorg. Kirurgen Henry begår självmord med sitt aldrig använda jaktgevär och konstnären Ferber dör i lungemfysem på Withington Hospital i Manchester. De dör alla i den minnestragik som inte kan få någon tröst av glömskan. Nyutgåvan av "Utvandrade" har en skrämmande och mörk tajming. Ingen glömska räcker för den judiska tragedin i det blodsdrama som kallas Europa.
Vad gör det att fakta och fiktion spelar på samma planhalva, när fiktionen ändå bara är ett slags fortsättning på allt som vi redan vet. W. G. Sebalds prosa kommer från ett djupt inre och dess relaterande tar sig lika djupt in i läsaren som en tung och varaktig insikt. Vi hör en svag klang av de sedan länge döda, men vi erfar en desto starkare känsla. Det är som att genomfaras av de starkaste ackorden från en kyrkorgel, eller den stora symfoniorkesterns mest bestämmande passager. Det vi lyssnar till hos Sebald är sanningens efterklang, den som aldrig får plats i det dokumentärt beskrivande eller kritiskt vetenskapliga.