Kulturbarn förlorar sig i självreflektion

Roman

Linn Ullmann

Flicka, 1983

Albert Bonniers förlag

Linn Ullmanns förra roman, "De oroliga", som handlar om hennes förhållande till sina föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann, blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. "Flicka, 1983" blev nominerad den också.

Även om "Flicka, 1983" inte vann så måste Linn Ullmann ändå räknas som en viktig nordisk författare – men hon slår inte igenom på bred front i Sverige som de norska jättarna Vigdis Hjorth, Geir Gulliksen och Karl-Ove Knausgård. Kanske är det för att hon har svårt att komma till saken?

"Flicka 1983" utspelar sig på två tidsplan. I Paris under tidigt 1980-tal, när jaget är en 16-årig flicka som ska bli fotograferad av en berömd manlig och mycket äldre fotograf. Det andra tidsplanet är nutid i Norge, på hundpromenad i parken och framför skrivbordet. Flickan har blivit kvinna, mamma, författare, och ser tillbaka på sina minnen från Paris. Hon försöker få fatt i vem hon var då, och snuddar vid en metoo-tematik. Boken är skriven som i en cirkelrörelse och läsaren får själv förstå på vilket tidsplan hon befinner sig.

Bland många litterära referenser finns årets Nobelpristagare i litteratur. Annie Ernaux är direkt citerad i texten. Det finns onekligen beröringspunkter mellan författarna. Ingen av dem förnekar att de skriver om sig själva, och de skriver om minnen och sin egen plats i världen i förhållande till sin bakgrund. Men till skillnad från Ernauxs sparsmakade språk är Ullmanns upprepande och hon låter sig förföras av formuleringslustan. Läsaren blir upptagen med att tänka på författarens blick på sig själv.

Kanske är det inte ofrivilligt från Linn Ullmanns håll? Hon har själv sagt i intervjuer att boken handlar just om blicken. Vem som äger blicken, vem som äger skönhet och vad skönhet gör med människan. Men där Ullmann har fötts in i den kulturella världseliten, tillhör Annie Ernauxs föräldrar den franska arbetarklassen. Det har betydelse för blicken på sig själv i världen – på sin rättfärdighet.

Linn Ullman är skarpast när hon låter scenerna tala för sig själva. Som när flickan går vilse i Paris och vill ha hjälp att hitta till en adress som hon inte minns. Scenen mot slutet, där hon sitter och ser på en sovande, naken, medelålders man är stark, minnesvärd och utmanande på riktigt. Det är för sådana scener som Ullman ändå får räknas som en viktig författare.