Dan Hylander bjöd på en fin repertoar och många historier.
Konsert
Vad: Stallarholmens Visdagar
Artister: Elin Lyth, Svenne Rubins, Dan Hylander, Mikael Rickfors och Jill Johnson
Var: Mälsåkers Slott, Stallarholmen
Betyg: 3 av 5
Det är tydligen i mysig slottsmiljö som country passar allra bäst in.
Hur då?, tänker ni.
Jag kommer till det.
Under lördagen var det dags för andra festivaldagen för sommarens "Stallarholmens Visdagar" på Mälsåkers Slott.
För tidningens recensent var det Dan Hylander, Mikael Rickfors och Jill Johnson som stod på scenen under lördagskvällen.
Och ja. Jag var nog lite för ung för att förstå Dan Hylanders skämt som grundade sig i historier från 70-talet. När publiken asgarvade blev jag nästan lite avundsjuk.
Alla förstod utom jag.
Men det här handlar ju faktiskt inte om mig.
Det fanns ett ögonblick där jag faktiskt skrattade och förstod vad Hylander menade.
Precis innan han rev av en av alla sina hits sa han:
– Den här låten råkade komma samtidigt som "Diggiloo Diggi-fucking-ley". Sådan tur hade jag.
Och den låten känner jag ju faktiskt igen.
När Mikael Rickfors klev på scenen hände något med stämningen. Folk började dansa, hångla i gräset och hålla om varandra ännu hårdare.
(Återigen, avundsjuk.)
Det finns något vackert i att så många människor kan ha samma relation till en låt och samtidigt ha helt olika historier.
Kärleken i luften gick att ta på. Jag vet, det låter klyschigt. Men så var det.
Efter en stund kom låten alla i publiken väntade på – "Vingar". Jag kan tänka mig att det är den låten Mikael Rickfors drog sig allra mest för att spela.
Men det var fint att han gjorde det ändå.
Mikael Rickfors fick alla att vilja köpa vingar för pengarna.
Men.
Kvällens stora publikfavorit var ganska tydlig, och jag förstår dem. Jill Johnson kommer alltid att vara en jäkla stjärna.
Det handlade inte bara om det hon levererade med sin otroliga pipa på scen utan allt hon delade med sig av.
Hur hennes country-dängor egentligen handlar om kvinnokroppen, att gå in i klimakteriet, missade one night stands och att bli äldre.
Jill Johnson visade var skåpet skulle stå.
Även om hon fick publiken att dansa. Även om hon stod där med sin cowboyhatt och "gjorde sitt jobb". Lyckades hon med att nå ut med sitt budskap om att världen vi lever i är "a man's world".
Men inte i Stallarholmen.
Och inte under lördagskvällen på Mälsåkers Slott.
Och det är väl inte så jäkla dåligt va?