Culturum badade i ett gyllene försommarljus i takt med att publiken intog sina platser under torsdagen.
Med "Havanna tour" reser Jill Johnson under våren och sommaren till ett stort antal svenska städer (bland annat till Strängnäs den 28/4) för att läsa ur det brev-i-albumformat som hon skrivit till sin dotter Havanna. Brevet kom till när Jill Johnson som över en natt såg dottern gå från att vara en liten flicka till en ung kvinna som sakta men säkert började göra sig redo att lämna det trygga hemmet för den stora världen. Texterna är på en och samma gång mycket personliga och mycket allmänna – många är föräldrarna som tvingats handskas med att barnen växer upp och drar, och kanske låg den gemenskap som denna känsla skapade till grund för den magi hon förde med sig i den sörmländska försommarkvällen.
Förbandet Tennessee Tears (Tilda Feuk och Jonas Hermansson) satte ribban direkt. Med bara en gitarr, en tamburin och sina röster påminde de oss om en bortglömd musikkonst, fri från moderna företeelser som beats, samplingar och autotune. Tillsammans lät de faktiskt som ett helt band, och att lämna den varma försommarkvällen för att lyssna till en inomhuskonsert kändes plötsligt som helt rätt beslut. När det till sist blev dags för Jill Johnson att försiktigt, snudd på blygt trippa in på scenen med sin gitarr var publiken uppvärmd, bekväm och redo. Showtime!
Tennessee Tears är namnet på förbandet som turnerar med Jill Johnson under våren.
Ett återkommande problem med countrymusiken som genre är att den enkelt kan bli enformig. Många låtar bygger på samma gitarrackord, samma rytm och samma visa om den amerikanska arbetarklassens drömmar. När mindre erfarna countryartister uppträder kan det ibland bli lite långtråkigt med alla gitarrsolon och texter om whisky och fyrhjulsdrift.
Men erfarenhet är inget Jill Johnson saknar.
Under kvällen bjuder hon på en underhållande blandning av fantastiskt stämningsfulla countrylåtar (förlåt, men fan vad jag älskar pedalstål), fina anekdoter om sitt liv med dottern och – förvånansvärt nog – ren och skär humor.
Jill Johnson kom under torsdagskvällen med sitt väloljade band till Culturum och fick publiken för en kort stund att minnas hur riktigt bra livemusik låter när den är fri från beats, samplingar och autotunes.
Vid flera tillfällen får publiken skäl att skratta och himla med ögonen när Jill berättar om hur dottern Havannas tonårsproblem gett upphov till låttexter. När hon dessutom vid ett tillfälle helt oblygt slutar sjunga mitt i en låt och ber sitt band sluta spela så skapar avbrottet varken obehag eller dålig stämning i lokalen. Istället infinner sig den avslappnade känsla som bara kan uppstå när riktigt erfarna musiker gör vad som krävs för att bjuda på en bra show. I det här fallet att stämma gitarren.
– Nej hallå, vet ni vad, utbrister hon plötsligt.
– Jag tänker stämma gitarren, jag står inte ut. Hade det här varit för tio år sedan hade jag varit för nervös, men nu är jag inte det skrattar Jill och börjar vrida på stämskruvarna.
Jill låter belysningen i konsertsalen vara vagt dimmad istället för helt avstängd under kvällen, och söker ständigt ögonkontakt med sin publik. Låt efter låt bjuder hon på vackra och inkluderande countryupplevelser som öppnar upp genren för den som inte nödvändigtvis identifierar sig med den generiska countrygubben, vars texter ofta är vedervärdiga och vars värderingar känns som tusen år gamla. Inte ens i de mest personliga låtarna tappar man bort sig, och den enda negativa invändningen är att kvällens bästa låt, titelspåret "Dear Havanna", kommer alldeles för tidigt.