Poesi
Johan Jönson
Nollamorfa
Albert Bonniers förlag
En enkel spånskiva i A3-format – så ser den ut, arbetarpoeten Johan Jönsons nya vidunder till poesibok. Till utsidan liknar den en dekorativ coffee table-bok, men för den som vågar öppna; en anatomisk teater för själva bokens väsen – och döden. I centrum ligger en morfar på vårdhem, han får besökare – diktens alla röster, medan hans kropp förfaller och med den språket som fragmentariskt rör sig mot nollpunkten.
Som tidigare hos poeten är även denna diktsamling ett imponerande montagearbete av närmast amorf struktur. Att inträda i Johan Jönsons hejdlösa poesi är som att besöka Babels bibliotek i antalet omläsningar som bör göras för att greppa alla trådar. Mest framträdande blir partierna med diktjaget i psykoanalys eller sittande på en myr: "Hur tråkig är den här boken egentligen? […] plockar ett gyllene hjortron, stoppar det i munnen och erfars av frasen: 'Det smakar mild magma och koncentrerad sol.'"
Det finns gott om navelskåderi i "Nollamorfa", men står man ut med det så blir det vackert, ironiskt, allvarligt och ibland faktiskt riktigt kul. Johan Jönsons diktjag klagar alltjämt på ekonomisk fattigdom, men som kompensation är poetens språk och ordförråd rikast i Sverige. Han är också den ende som lyckas uttömma poesin och i samma bok framkalla dess återuppståndelse. Det är ingen liten bedrift.